måndag 29 augusti 2011

Drömmar...

Jag vill låta mitt hår flyga fritt, jag vill vara osminkad varje dag, jag vill ha fräknar, jag vill vara konstnär. Jag vill bada om nätterna, jag vill älska som om varje gång vore den sista. Jag vill skriva brev till dom jag tycker om. Jag vill ha en för stor skjorta, en penna i håret och tillbringa mina söndagar nynnandes i min glasade ateljé. Jag vill gifta mig barfota med utsläppt hår. Jag vill ta vara på livet för det blir aldrig bättre än det är "just nu". Jag vill skriva böcker och jag vill ha fler barn.
Livet är så kort och så skört. För kort för att bråka, för kort för att vara olycklig. För kort för att göra saker man inte egentligen vill. Man kan aldrig veta vilken dag som är den sista vilket skrämmer skiten ur mig! Det finns så mycket mer som jag vill ha ut av livet. Så många fler platser att gå barfota på så många fler grenar att kliva över och så många bäckar att skölja sitt ansikte i. Jag har inte sett eller upplevt alla än...
Livet är här och nu och jag vill ta vara på det.

Mina drömmar :)

lördag 27 augusti 2011

Mitt i ett åskväder...

Det är ju otroligt hur mycket man kan få gjort på några timmar om man håller sig borta från datorn :) Jag är fortfarande ute på "fejjan" ibland men jag åter den inte styra mitt liv. Men vem vet. Snart är man kanske där igen på samma sätt och vältrar sig i statusuppdateringar och fotokommentarer :P Nej då, nu är jag faktiskt lite mer medveten om det.
Bakom mig står ett berg av kartonger och möbler och annat. Under veckan ska jag börja köra grejer till nya lägenheten. Har svårt att glädja mig för det just nu men jag har på något sätt lyckats koppla bort de jobbiga känslorna som skulle kunna finnas. Jag försöker se det som att det antagligen rätt beslut som jag har tagit.
Jag har börjat fatta hur lite pengar jag kommer att ha över nu efter att jag har flyttat. Usch :P Men det är väl tur att man är van att ha det dåligt ställt... "The Secret" menar att om man lever som om man redan hade pengar så får man mer pengar... Så det är väl det jag får göra då ;)

Vacker blomma vid vårt hotell på Cypern.

tisdag 23 augusti 2011

Paus...

Nu får det vara nog... Nu räcker det. Nu har jag verkligen gått för långt. Jag fyller min tillvaro med fel sorts bekräftelse. Bekräftelse i form av att fiska kommentarer och gillanden på denna "fantastiska" sajt. En plats för att fylla ett omåttligt bekräftelsebehov skulle jag vilja säga. Men i stundens allvar har jag genomskådat mig själv och jag måste erkänna att jag inte gillar det jag ser. I en kurva mitt emellan Grums och Fjöle så kom det til mig. "Du måste ställa om ditt sikte. Så länge du riktar din energi mot människor från ditt förflutna, människor som är i samma behov av bekräftelse som du så kommer du inte kunna utvecklas framåt". Vems ord det här än var så är de så fantastiskt sanna. Jag vill ha människor i mitt liv som inte behöver bekräftelse från alla i sin närhet. Människor som är starka nog att ställa sig utanför och vågar kliva utanför ramarna. Men hur ska mitt tidigare livsmönster kunna hjälpa mig träffa sådana människor? Inte alls skulle jag vilja säga. Det finns fantastiska människor som ofta är ute på nätet och socialiserar sig, jag säger inget om det, men risken finns att man hänger sig fast vid det förflutna och slutar utvecklas som människa om man använder sig av mediet på "fel" sätt.
Samma gäller ju även det här sättet att förmedla sig på, alltså i bloggen. Jag vågar här inte riktigt vara "mig själv" just för att mitt mål så länge har varit att passa alla. Men det är slut på det nu. Slut på hyckleri. Jag är så olik många av dem jag har runt mig men är nog ändå mer lik vissa än de vågar erkänna. Jag har många vågade åsikter jag inte vågat dela med mig av men som jag längtar efter att få dela med mig av och få reaktioner på. Jag börjar bli redo för det nu. Jag har kommit till en vändpunkt och jag tänker sluta anpassa mitt liv efter alla ramar och normer. Jag är hellre ensam men sann och äkta än populär utan att ha styrkan att må bra utan att få ständig utifrån kommande bekräftelse.

Just nu är jag mitt i en jobbig separation och jag känner att just nu är verkligen den rätta tiden att sätta sig utanför den "värld" jag så länge levt i. En fiktion som skapar en falsk känsla av att vara omtyckt, rolig och klok. Det jag behöver nu är att befinna mig i sorgen istället för att fly ifrån den. Jag behöver bli vän med ensamheten och bli min egen bästa vän. Jag behöver trotsa min själs intalade behov av att ge alla en insyn i mitt liv och att ha insyn i andras. Jag ljuger om jag säger att det inte fått mig att må bra för stunden men ser man de sista åren ur ett större perspektiv så har det inte gett mig annat än en sämre självkänsla, gjort mig mindre kreativ och gjort mig mer stressad.

Jag tar en paus nu och ställer om siktet framåt, lämnar det förgångna bakom mig och lever i nuet.

lördag 20 augusti 2011

Arg!

Blir vansinnig! Så arg inombords! Men varför??? Fattar inte! Det kokar inom mig för ingenting. Jag fick dåligt samvete för att jag inte va chaufför åt min kompis som skulle på Erik Saade förut. Men varför blir jag arg? Så jävla sjukt med känslor. Dom styr mitt liv och jag gillar det inte. Förnuftet har ingenting att komma med. Det är chanslöst mot känslorna. Egentligen tror jag att jag bara skulle vilja gråta och skrika som ett barn och säga "Jag vill inte jag vill inte jag vill inte!!!!!" Men självklart gör man inte det.. Det vore ju en väldigt konstig och väldigt stark reaktion för något direkt irrelevant. Men va faan är inte det här då?
Tittar på Fast and the furius- Tokyo Drift... Är det jag som är gammal eller vad är problemet? Allt går ut på snygga bilar med snabba motorer, sexiga brudar som ska va sådär flickigt gulliga samtidigt som dom ska va tuffa och grymma på att köra bil. Bland det mest ytliga och pinsamma jag har sett. Kanske bra underhållning för många men verkligen ingen film för mig. Bryr mig nog mer om vad filmen har bakom pannbenet än vad den har under kjolen och huven... Usch va negativ jag är just nu men jag känner mig verkligen negativ rakt igenom. Jag känner vilket surt och tråkigt ansiktsuttryck jag har och jag önskar egentligen att jag bara kunde bryta ihop och va lite ledsen så jag inte behövde ha det här trycket som jag har i hela huvudet men samtidigt så vill jag inte grina nu... Då förstör jag ju filmen för Robin också. 
 Men... Imorgon är det en ny dag som jag ska försöka hantera utan att riva upp himmel och jord för en massa små skitgrejer som jag har gjort idag. Men jag skulle nog behöva tömma mig för nu rinner bägaren över direkt det kommer en liten droppe. Borde lägga mig och vakna som en solstråle imorgon för jag är väldigt trött. Kanske får somna i Robins knä om jag har tur.

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst. Det är då jag behöver det bäst"


lördag 13 augusti 2011

One of them days...

Det här är en sån där dag. En sån där dag när man helst använder förkortningar för allt för minsta ansträngning. När man helst svarar med ett brummande ljud för att slippa öppna munnen. En dag när man helst stannar i morgonrocken ända tills kvällen och när man inget hellre vill än att umgås med dom man tycker om men inte förmår sig ändå. En sån där dag när man gråter till "tvinsreklamen" på tv och alla program påminner om saker man saknar i livet eller saker man har förlorat. Suget efter kaffe är konstant men ingen kopp smakar så bra som man hade föreställt sig att den skulle göra. Dom här dagarna är alla kläder obekväma eller fula och allt någon någonsin sagt till en går att vända till något negativt om sig själv som person.
Jag hatar dom här dagarna...
Men klockan är nu tjugo i elva och än har den här dagen inte gått och nu tänker jag bestämma mig för om den ska få koppla sitt grepp om mig eller inte. Ska jag sitta här och deppa ur mig ordentligt i min morgonrock och mina raggsockor, frossa i Toblerone för att få lite falsk energi och i mina tankar leva en dag i det förgångna? Eller ska jag klä upp mig, sminka upp mig, åka någonstans dit jag kan fokusera på nuet och framtiden? Framtiden som jag ska göra till den bästa tiden. Eller fel! Nuet ska vara den bästa tiden. Hur vore det om man alltid hade den bästa tiden framför sig? Då kommer man aldrig dit... Jag ska ta vara på nuet. Varför skjuta upp till imorgon, det du kan göra idag? Allt det här låter nog lättare än det är tyvärr. Speciellt som mensvärken nu nått sin kulmen och hormonerna verkligen gör sig påminda i rejäla "moodswings".
Ett... Två... Tre! Upp och plocka fram Ipren, sen ta en varm lång dusch och därefter dyka in i garderoben och hitta det mest färgglada jag kan hitta för färg skapar glädje!
"Life is what you make of it"

Vacker solnedgång...

tisdag 9 augusti 2011

Endorfinkick!

Jag är inte lite bäst jag!! Så grym! Två varv i spåret! För två år sen hade det inte vart nån sak men nu har jag ändå inte sprungit sen dess :P Sist höll jag på att dö efter ett varv och nu fixade jag två som ingenting. Nä vadå endorfinkick? ;) Skämt åsido... Nu har vardagen startat igen och det känns faktiskt bra. Jätteglad för att vara tillbaks på jobbet. Tacksam för att jag fick vara kvar och nu kan känna mig som en fullvärdig medlem i "gänget" lixom... Ansvaret jag innan sommaren jag var så rädd för att ta på mig känns nu som en rolig utmaning och en självklarhet på samma gång.

Den jobbiga känslan som jag har burit i mitt bröst de sista veckorna har nu släppt och trots att beslutet och processen är tunga grejer så känns det ändå som det enda rätta. Jag har tackat ja till lägenhet nu och hoppas bara på att bli godkänd av dem. Just nu ser jag fram emot att komma in där och börja på något nytt men jag vet att det fortfarande kommer komma jobbiga perioder av tvivel och ilska precis så som jag kände i helgen... Men jag ska leva "här och nu". Det är nog det enda att göra. Ta känslorna som dom kommer istället för att förutspå dem och eventuellt framkalla jobbiga känslor i onödan. Anledningen till att jag ändå känner mig så lugn är på grund av Robins fantastiska sätt att hantera det här. Stor eloge till honom för det! Ännu en gång överraskar han :) Det du gör och inte gör är stort vännen!

Sigge ropar från övervåningen att jag ska komma och ta tid på hur länge han kan va under vattnet... Plikten kallar! Energin är på topp! Hur ska jag kunna sova i natt?? Det får bli en senare fråga... Ciao


lördag 6 augusti 2011

Kväll två...

Kvällarna är verkligen värst. Det är då ensamheten kryper på och man känner sig ynkligast i hela världen. Ändå vet jag ju att det här faktiskt är min vilja men just nu skulle jag bara vilja spöa mig själv för att jag gjort så att vi är här, i det här förbannade läget som vi är i. Eller ickeläget kanske man ska säga... Jag vill inte fly ifrån sorgen. Jag vill låta den ha sin gång men samtidigt så vill jag bara ta mig så långt från det här jag kan. Med alla tänkbara medel. Supa skallen av mig och inte behöva tänka. Men jag vet ju att det inte hjälper... Jag vet ju att övergivenheten bara är en känsla och att jag måste låta den komma för att sedan kunna hantera den på ett bra sätt.
Ensam kommer jag aldrig att vara. Jag har Sigge. Han som visar mig den rätta vägen. Han som med sin spontanitet och sin ärlighet får mig att se vart jag ska gå. Mitt älskade barn. Dina ord ekar i mitt huvud och gör mig stark igenom det här. Det viktigaste kommer alltid vara din lycka.


fredag 5 augusti 2011

Kväll ett...

Känner mig hungrig hela tiden. Känns som om jag har ett hål jag försöker fylla med något men utan resultat. Rädsla för att aldrig hitta kärleken. Rädsla för att aldrig kunna få något att fungera. Rädsla för att allt jag tror på bara är inbillning. Saknad... Vad finns att säga om den? Den handlar om allt bra vi haft tillsammans. Känslan av att lägga kinden mot ditt bröst, känslan av dina armar runt mig. Jag ska inte ens fundera på det egentligen...
Hörde en låt idag på radion som jag inte hört förut. Otroligt bra va den! "What are words" hette den och handlar om vad ord har för mening om man inte menar dem när man säger dem. Den handlar om vikten av att vara närvarande och hängiven sin partner i alla situationer. Oerhört gripande text tyckte jag och en fantastisk röst också förstås.
På måndag börjar jag jobba igen också. Bra på ett sätt att allt hände nu. Jag behöver åtminstone inte fundera fram och tillbaka längre. Men nu får jag istället att fundera på om det va rätt beslut. Fan! Hur man än vänder sig så är alltid rumpan bak... Hur gör man sånt här? Vilket är det bästa sättet?? Det finns inget svar, det vet jag. Men det kommer få göra ont. Jag kommer gråta. Jag kommer tvivla. Jag kommer vrida mig som en mask på en krok när jag brottas med ensamheten och övergivenhetskänslorna men jag KOMMER ta mig ut som en starkare människa på andra sidan sorgen. Och jag kommer inte fly. Jag kommer inte kompensera för något. Jag kommer inte heller falla in i gamla mönster när det gäller min relation till mat. Jag kommer bli vän med ensamheten. Jag kommer bli min egen bästa vän.

tisdag 2 augusti 2011

Utlopp...

"Förlåt" är ett oerhört starkt ord. Ett ord som skulle kunna förändra världen.
När jag var 14 år så gjorde jag ett stort misstag. Jag förlorade min oskuld till fel person. Jag var oerhört förälskad och hade varit länge. Killen i sig var inte pålitlig och va inte ärlig mot mig om sin relation till en tjej som jag kände lite grann och som jag respekterade. Det här kom givetvis fram och det visade sig att dom var tillsammans och hade varit hela sommaren. Här började för mig en lång tid av utfrysning i skolan och ett rent helvete varje dag i nära två års tid. Men det kom inte från tjejen som drabbats av det här, tjejen vars kille varit otrogen med mig. För en kväll ett halvår senare på "vinterkolsnäs" tog jag mod till mig och gick fram till tjejen. Bad om förlåtelse och bad henne skälla så mycket hon bara ville på mig och det gjorde hon. Hon gormade och skrek och svor en lång stund tills hon tillslut bröt ihop och började skratta. Efter det gav hon mig en kram och det har inte kommit på tal sedan dess. Jag minns inte ett ord av vad hon sa. Jag bara njöt av att se henne få explodera och få ur sig alla sina känslor.

Jag ser så många människor som är oärliga mot sig själv och andra och jag önskar verkligen att jag och många andra orkade vara mer ärliga och stå för sina handlingar. I relationer till exempel. Det är så svårt att se sig själv i vitögat, erkänna sina brister och be om ursäkt! Ni som känner igen er själva. Chocka eran kille eller tjej nästa gång dom skäller på er genom att säga "Förlåt... Det jag gjorde eller sa va dumt och onödigt av mig." Oftast gör man faktiskt grejer man vet retar upp den andre men man gör det oftast för att man vill uppnå något helt annat. Man vill skapa en reaktion av något slag men man vågar inte vara ärlig! Varför inte säga nästa gång "Jag sa så till dig för att jag egentligen är besviken för att du inte kramar mig så mycket." eller "för att jag hade sett fram emot att vi skulle göra något tillsammans. Eller klassiskt "för att jag önskar att du ville hjälpa mig mer här hemma". Hur ska man kunna få hjälp med dammsugning om man skäller på att den andre aldrig är hemma? Vi är kanske inte konflikträdda men har hamnat i onda cirklar av att vilja en sak men be om något annat... Jag själv är ett lysande exempel på detta. 
Visa tydligt vad ni vill! Få av oss är tankeläsare...
Be om förlåtelse när ni innerst inne vet att ni gjort något onödigt.
Ta ansvar för ditt liv. Det kan aldrig vara någon annans fel att jag mår dåligt. Allt handlar om hur jag förhåller mig till situationen. Jag kunde ha valt att ta åt mig av det som tjejen sa. Men hade jag lyssnat på riktigt och gjort det så hade kanske mitt självförtroende aldrig rest sig igen. Och det hade inte hon heller velat. Gjort var gjort, oavsett om jag hade avsikt att såra eller inte. Men hennes ord fick mig inte att må dåligt. Det var mina egna ord riktade mot mig som gjorde det. Men efter att ha sagt förlåt upphörde mitt självförakt och jag kunde sluta slå på mig själv.Visa dig själv respekt. Och kan du i inte det på grund av oärlighet mot dig själv och andra så börja med att be dig själv och andra inneligt om ursäkt. Det kan öppna en helt ny värld för dig. Det är mycket lättare att leva ett liv utan ett ok av skuld och självförakt på sina axlar..

måndag 1 augusti 2011

Kolan "The story"...

Vet egentligen inte vad jag ska skriva. Känner mig tom inombords. Försöker tänka på viktiga saker och känna mig lite klok men har inte en chans. Jag kan iofs skriva om världens goaste kattunge som bor här hos oss. Det var inte meningen från början att det skulle bli så. Tanken var att vi inte skulle ha kvar några djur men ibland kommer man inte undan. Vissa djur väljer sina människor och jag tror den här lilla tjejen valde oss. Som liten var hon den minsta av de sex och var den som sist öppnade ögonen och sist lärde sig att gå. Hon verkade alltid lite lätt kuvad och kom aldrig fram utan gick hellre och gömde sig. Allteftersom hennes syskon blev större och mer modiga så höll hon sig mer och mer undan. Men när de en efter en började droppa av så blev hon mindre och mindre rädd. Och första kvällen när det bara var hon kvar så höll hon sig så nära hon kunde för att bli den mest sociala av katter jag har träffat. Hon pratar, kommer när man ropar, visar fullständig tillit och kurrar konstant. Igår hörde någon av sig och undrade vad jag skulle ha för henne. Men jag pallade inte. Jag klarar inte av att ge bort henne för hon är helt underbar! Våran lilla Kolan, eller Satan, eller Puma eller vad hon nu ska heta, får stanna här hos oss. Hon är "Mammas pisse"...

En dag gammal <3

8 veckor gammal <3