Familjebilden...

 
Sitter och tittar på reprisen av "Mamma byter bo" där man tagit två familjer med olika familjesituationer, olika arbetsfördelning och olika intentioner med familjelivet och det är ju inte utan att man börjar fundera lite. En av mammorna kommer ifrån en familj där det viktigaste verkar vara ordning och reda. Barnen ska uppföra sig ordentligt och föräldrarna verkar ha svårt att släppa loss. Däremot verkar de vuxna leva under millimeterrättvisa och arbetsfördelningen verkar vara jämställd mellan könen. Familj nummer två verkar vara rotigare, mer högljudda, deras hem är inte lika organiserat. Barnen har en friare tillvaro med mer engagerade föräldrar. Mamman gör det mesta av arbetet i hemmet medan pappan jagar och går in med leriga skor i köket när som helst, om han får välja.

Jag vill vara med och skapa en familj där det är tillåtet att leva och använda hemmet Jag vill att det ska vara tillåtet för barnen att vistas i hela huset och jag vill inte spendera tid åt att springa omkring och vakta mina fina, dyra, ömtåliga saker som jag valt att placera i mitt hem. Jag vill känna att det är okay att alla får hjälpa till efter sina egna villkor och förutsättningar. Jag vill att mina barn ska känna glädje i att hjälpa till och inte hjälpa till för att det är ett måste. Framför allt vill jag ha en varm och välkomnande stämning i mitt hem dit alla vill komma och inte ett hem där den som hälsar på känner att den måste kolla sitt barn hela tiden så att det inte förstör något. Jag skulle vilja vara mamman som aldrig säger "skärp dig!" till mina barn. Jag vill vara mamman som säger "kom" istället för "gå". Jag vill vara mamman som skrattar när något går sönder och säger "Jag hjälper dig. Gick det bra?"
Jag vill leva i en familj där mannen får leva som en man och göra det han tycker är roligt vad det än är. Jag vill leva i kärlek och unna min älskade allt det som han mår bra av. Jag vill göra det som jag njuter av att göra varje dag. Jag kanske vill göra mer hushållsarbete än min man så att jag slipper göra tråkiga grejer som att byta däck eller skotta snö! I mitt hem är det inte viktigt med millimeterrättvisa eller jämställdhet mellan könen. Vi har alla olika behov och det som en person tar större ansvar för på ett sätt tar denne igen på andra sätt, det kan jag nästan garantera.
 Jag säger inte att jag vill göra allt i mitt hem. Jag hatar till exempel att plocka ur diskmaskinen och jag slipper gärna undan om jag kan. Jag gör hellre något annat och hoppas på att någon annan gillar denna syssla bättre än något annat som jag gillar. Till exempel att dammsuga... Jag tycker däremot inte att det är okay att klaga på den andra för vad den personen inte gör om man inte är beredd att göra det själv. Jag hörde en gång någon som sa att "Klaga bara på något den dagen du är beredd på att själv göra en förändring" och det tycker jag är så jävla sant! Blir så trött på föräldrar, och då framförallt mammor som till exempel  klagar på att barnen inte sover på nätterna men dom har inte vilja eller styrka nog att ta några skitnätter för att "lösa" problemet utan det ska mjäkas och daltas... och klagas. Jag säger inget om det att det kanske inte fungerar. Något kan vara fel eller andra problem som inte GÅR att "fixa" men bara klaga utan att jobba för vad man vill tycker jag bara är slöseri med sin egen och andras energi.

Det tråkiga är bara att jag inte känner att jag idag är den mjuka, följsamma, förlåtande glada mamman och sambon som jag vill vara. Inte än i alla fall. Jag jobbar för det och jag försöker varje dag att hitta strategier för att hitta dit. Men detta är i alla fall mina intentioner och bara att veta det gör att det känns mer ok. Jag vet vart jag är på väg, jag har ett mål.
Vi slutar aldrig att utvecklas om vi inte själva vill det.
Vi skapar vår egen lycka allihop!
 

Helt underbar! :D

Tävlingsmänniskor och svartsjuka...

Blääää!!! Jag blir så sur! Jag är så värdelös på Rallyspel på TV-spel... Försöker hålla humöret uppe och tänka på att det bara är ett spel och att det är helt ok att det inte går så bra. Att det viktiga är att vi har roligt tillsammans, jag Robin och Niklas här... Men det går inte! Jag är så grymt tävlingsinriktad och direkt som jag märker att jag inte blir bättre medan dom andra lär sig behärska bilarna, kurvorna, spelet och banorna så tappar jag allt självförtroende och blir superbesviken på mig själv! Då går allt bara åt helvete och så tycker jag att det är pinsamt och tråkigt. Dricka drinkar är jag däremot väldigt bra på. Jag var också väldigt duktig på att stå ut med att lyssna på killsnacket här som gällde min kära (på tv-spel) bättre hälfts tidigare relationer.

Undrar om min svartsjuka har ett samband med min tävlingsinriktade läggning... Ja, jag erkänner jag är svartsjuk. Inte sjukligt svartsjuk men ändå svartsjuk. Det är först nu jag vågar erkänna det. Jag levde under flera år i en relation där jag inte tilläts vara svartsjuk. Och anledningen var att den här killen bedrog mig med andra kvinnor under flera år men inte vågade stå för det. Då var det lättare för honom att skrämma bort mina frågor med hot och förtryck än att behöva stå till svars inför frågor om hans syndfrihet. Så jag kan med rak rygg säga att jag är svartsjuk ibland och det är helt okay och det gör inte mig till en dålig eller kontrollerande flickvän. Jag får istället ett kvitto på att min älskling, trots bråk och annat är viktig för mig och att jag älskar honom. Han är min och bara min! ;) Han är dessutom otrolig på det sättet att han nästan uppskattar att jag blir lite svartsjuk. Jag tillåts vara den jag är med alla mina fel och brister.. Nu pratar jag jag om svartsjuka som något som är bra. Det är ju inte riktigt så jag menar. Svartsjuka kan ju verkligen förstöra relationer och förpesta tillvaron för vem som helst. Det är den mest fruktansvärda känslan jag vet och jag unnar ingen att få känna den. Men som allt annat så går det alltid att vända saker till något positivt. Min terapeut lärde mig att se saker på ett nytt sätt. Jag berättade för henne om mitt dilemma att jag upplever mig själv som konflikträdd som resultatet av tidigare relationer och då sa hon till mig: "Men Sofia. Måste man vara bra på att bråka? Är det inte okay att vilja låta bli att bråka? Är det inte så att din "konflikträddhet" gör dig till en vänlig och behaglig människa att umgås med? Och vet du? Jag tror att du egentligen är väldigt nöjd med att vara den du är.." Efter det har jag förstått att de sidor man har som man upplever som brister går att vända och se som något positivt om vi gör det valet. Nu svamlar jag bara... Tv-spel var iallafall inte min grej... Typiskt :( Jag vill verkligen va bäst på allt jag gör "Annars är inte jag med!!" ;)
Nu ska jag va lite social med boysen och va sådär grabbig som bara jag kan!  
Ciao!

Hormoner!

Men kom igen då jävla dretvecka! Trött på PMS nu!!! Tur att du inte va hemma idag hjärtat. Det hade aldrig gått bra. Jag har varit hemsk... Tycker det här med PMS blir värre och värre med åren. Känner av varenda liten hormonförändring i kroppen nu för tiden. Så grymt känslig för hormoner. Jag blir så trött på mig själv. En gång i månaden så är hela livet i stort sett slut och jag betvivlar både min relation, mig själv och allt runt ikring mig. Byxorna krymper i midjan och huden blir extra blek. Ögonen blir extra små och dubbelhakorna fler än vanligt. Jag försöker komma ihåg att det finns en hormonell förklaring till varje extrakilo och varje finne. Och försöker intala mig själv att det hela är över om en vecka. Men då är det snart dags för ägglossning och då är det dags för hormonsvallning igen. Då är allt helt underbart som tur är. Då är man extra vacker och sexig och känslorna svallar.. Kärleken flödar och livet leker. Sen kommer hjärtat hem från Norge igen och då är allt tillbaka till det normala igen med "För-PMS" och sen den riktiga PMSen... Stackars killar...

Mardrömmar..

Jag drömde den hemskaste och verkligaste av mardrömmar i natt. Med risk för att göra någon ledsen eller väcka starka känslor så kommer jag att berätta om den drömmen och om någon är bra på att tyda drömmar så tar jag gladeligen emot hjälp att tyda denna.
Jag vill börja med att berätta att jag väldigt sällan tänker på jobbiga saker som sjukdomar eller vad som händer om jag skulle råka dö. Jag klarar helt enkelt inte av såna tankar utan slår dom ifrån mig eftersom det bara inte får hända... Det är nog min största skräck i livet, utan tvekan...

Åter till drömmen... Jag drömde i natt att jag fick diagnosen extremt elakartad cancer med dödlig utgång och det inom en snar framtid. Det skulle dessutom bli en väldigt smärtsam död. Dilemmat som detta skapade i drömmen var. Ska jag ta livet av mig för att slippa smärtan och den hemska tiden som väntar fram till en säker död? Eller ska jag härda ut för att få tillbringa lite, om än bara lite mer tid tillsammans med dem jag älskar?
Men om jag tar mitt liv så kan jag inte ta farväl av dem och då framför allt min son. Däremot besparar jag dem att genomlida och se min smärta och min hemska väg mot döden. Men jag ville inte lämna dem! Jag ville inget hellre än att få finnas kvar och leva mitt liv! Det var en sån fruktansvärd ångest ska ni veta! Och innan jag förstod, när jag vaknade, att jag inte var sjuk så var jag så rädd...

Jag förstår att det säkert finns många som upplevt liknande och vet vilka känslor det skapar i verkliga livet. Men det här är den värsta ångesten jag upplevt och det gör mig så ledsen att veta att det varje dag är människor som får ta emot såna här besked och måste lämna sina nära efter sig så tårarna kommer bara jag tänker på det... Jag beundrar alla människor som slagits eller slåss mot den här hemska sjukdomen eller alla er som mist någon ni älskar på grund av den...
Föråt om jag gjort någon påmind om något hemskt eller om jag gjort någon ledsen. Men det här är det som min blogg representerar. En plats att få ventilera ALLA känslor...

Det dåliga samvetet...

Sedan jag blev mamma så har mitt dåliga samvete förföljt mig. Dåligt samvete för att jag inte ägnar nog mycket av min tid åt min son, för att jag inte ser till att han deltar i fler fritidsaktiviteter, för att han inte får leka mer med kompisar, för att han inte får spendera mer tid med sin mormor och morfar och ta del av lyckan det innebär att ha sådana. Men förstår ni? Det går inte ihop! Jag jagar min egen svans! Jag lever med drömmen om att vara "good enough", intalar jag mig själv, men jag ger mig själv inte chansen.
Jag skulle vilja träna några gånger i veckan men jag vill inte lämna bort honom ens för någon timme för att jag är rädd för att "folk" ska tycka att jag är en ytlig och oengagerad mamma. Men ärligt... Vem skulle bry sig om ifall jag åker och tränar två timmar i veckan när jag har min son hemma? Jag lovar att ingen skulle ens höja på ögonbrynen! Istället skulle nog "folk" säga att "Det är viktigt att man ger sig själv lite "ego-tid" när man är mamma." Dom där "folk", borde jag inte bry mig så mycket om. Ska man va helt ärlig så skulle de nog egentligen inte ägna en sekund av sin egen tid för att reflektera över hur jag lever mitt liv. Oj då. Hamnade visst på ett litet sidospår där.. Det bor en liten narcissist i var och en av oss.

En paradox till. Jag får dåligt samvete för att det känns som om jag utnyttjar mormor för hjälp med barnpassning eftersom jag tycker att när jag valt att skaffa barn så har jag också ansvaret för att ge honom det han ska ha. Jag vill inte belasta någon. Men jag har samtidigt dåligt samvete för att hon inte hinner träffa honom så mycket som hon skulle kunna med tanke på att vi bor så nära varandra.

Jag får dåligt samvete gentemot min sambo om jag vill åka iväg och göra något med mina vänner på helgen. Till exempel ta en fika på stan i en timme eller gå ut på fest en lördag. På något vis känner jag ansvar för att han ska ha en rolig vardag också. Men jag får också dåligt samvete för att han inte umgås med någon annan än mig... Men ni hör ju. Nu får jag ge mig!

Hur ska man då göra för att bli av med det dåliga "mamma/sambo-samvetet". Jag tror att det enda man kan göra är att påminna sig själv ofta om vad det är som egentligen är ens eget ansvar och vad som är någon annans. Till exempel...
Om min son är hemma och knallar runt mina ben och klagar över att han har tråkigt så kan jag försöka minnas att huruvida han har roligt eller inte faktiskt inte är mitt ansvar. Mitt ansvar är att se till att han får en lugn stund innan han ska lägga sig så han orkar med att gå i skolan. När jag själv var liten och hade tråkigt så sa mina föräldrar ofta till mig att "Bra då sätter du dig ner och har tråkigt här en stund". Och det dröjde inte lång stund förrän jag hade ett nytt projekt på gång. Man skapar sin egen lycka.
Exempel nummer två på att ta ansvar för sitt. Att mitt liv ska fyllas med glädjefyllda stunder är mitt eget ansvar. Hur mycket tid jag än lägger på andra så bidrar jag med mest genom att skapa lycka för mig själv. Inte på andras bekostnad förstås. Jag vet inte hur det är för er men då är det inte riktig lycka för mig.
Så.. Nu har jag trasslat in mig så jag tror inte jag vet själv vad jag menar..
Nu ska jag pussa på ett av objekten för mitt dåliga samvete... <3

20041101 En dag i lycka...

"En unge i minuten" är ett livsfarligt program. Fattar inte men jag vill bara göra om det där onda igen när jag ser på förlossnings-TV. Minns det som om det vore igår...
I say no more... <3<3<3

Glass och kärleksgnabb...

Aj då.. En liten, liten släng av tröstätning ikväll :( Inte bra Sofia.. Jag vill inte tillbaka dit. Så nu ska jag försöka byta perspektiv. Jag åt glass nu för att den va så fruktansvärt god och jag åt den för att jag är värd att få sitta här med min filt, min katt och min glass efter en hård vecka och en hård helg med mycket fysiskt och mentalt slit. Jag åt glass för att få känna hur lycklig jag är över att jag kan göra det.
Vet ni förresten att hjärnan egentligen inte är ett dugg smart. Den tror det som vi intalar den. Faktiskt så har jag bara av att tänka och skriva det jag skrev här ovanför kommit över den lilla gnuttan ångest som jag kände strax efter att B&J fått flytta tillbaks ner i frysen.

Idag har åter igen varit en sån där halvbra dag. Första halvan var inge bra medan sista halvan av dagen har varit helt okay, på gränsen mot underbar... Låt oss säga att PMS och dåliga morgonhumör ställer till det för oss ibland. Tur att vi börjar lära känna varandras konflikt-cykler nu. Tror visst jag just myntade ett nytt uttryck! :) Men när du lägger huvudet på sned, ler och tittar under lugg på mig så smälter jag som smör igen. Shit också! ;)

Ilska...

Idag har jag haft en sån där "arg-dag" som jag kan ha ibland. En dag där man har känt att det bubblar som varm lava inuti bröstet och man bara är en "felaktig" min ifrån att explodera i vilt raseri. Fy, va jag hatar dom här dagarna. För såna här dagar glömmer jag bort det som är bra med att vara jag. Jag glömmer hur jag egentligen är och vill vara. Och jag beter mig på ett vis jag varken vill eller bör bete mig på. Pinsamt. Jag blir pinsam inför mig själv. Men det känns som om någon sitter i mitt huvud och styr mina mungipor neråt, styr mina ögon att inte titta Honom i ögonen och styr mina händer bort från personen jag älskar. Men inombords så skriker en liten flicka
"- Krama mig! Säg att det inte gör nåt att jag sa nåt dumt! Säg att det är okay ändå fastän jag betett mig illa. Säg att du förstår mig och att mina känslor får komma ut. Säg att du älskar mig oavsett hur jag beter mig ibland." 
Idag fanns förståelse och min ilska la sig redan tidigt. Hur ilskan bemöts är av största vikt...
Men i stundens hetta är frustrationen total och hela min sfär osar av besvikelse, ensamhet och förtvivlan.

Min största lycka i livet, min underbara son. En liten kille med det största av hjärtan. Jag älskar honom mer än livet självt. Mitt lilla hjärta har idag visat prov på att också vara i kontakt med sina känslor och har också visat att han kan uttrycka hur han känner i ord och det gör att jag känner att jag lyckats med det jag kämpat för ända sen jag blev hans mamma. Han har som tur är inte utsatts för mitt ymniga känsloliv idag och det känner jag mig stolt över även om min kära sambo fått utstå detta vid flertalet tillfällen. Förlåt mig...

Love 4-ever...

Torsdag snart!

Bara timmar kvar nu hjärtat.. Snart är du här, hemma, hos oss. Underbart det känns att säga det! Du fattas mig när du är borta. Jag fryser utan dig. När du kommer hem kommer värmen tillbaka. Ta med dig glädje och lugn när du kommer. Du behövs för att göra Oss fullkomligt igen, för en stund..
Love U...

Carpe diem!

Jag ska flytta om två veckor...  Två veckor! Jag fattar det inte. Jag har inte gjort någonting inför flytten. Det känns helt overkligt. I mitt huvud känns det som om det ligger flera månader framåt i tiden. Jag har hittat tillbaka till den rätta känslan igen och det ger mig stor lättnad. Någon sa till mig att det är motståndet som skapar förändring. Motstånd behövs i livet för att vi ska komma framåt. För utveckling. De klokaste orden är ganska svåra att minnas i tider av rädsla och uppgivenhet. Men man minns dem emellan de svåra perioderna. Då stannar livet upp en stund och låter förnuftet hitta tillbaka, så har man byggt sig en ny erfarenhet att luta sig på vid nästa jobbiga period. För svåra perioder i livet kommer alltid att komma om vi bestämmer oss för att leva våra liv fullt ut. De kommer komma oavsett om vi blundar för livet eller gör det mesta av det. Svåra tider kommer komma om vi har en sprillans ny Audi eller om vi har världens bästa jobb. Tider av tvekan och rädsla kommer komma även om hjärtat står i brand och vår kärlek är besvarad. Vi kommer alla någon gång att uppleva sorg och längtan. Jag tänker ta vara på varje minut som jag får känna mig riktigt glad och lycklig som jag gör nu och njuta av att våren är på väg, att jag får känna känsla av att vara kär när jag är med Dig, att jag har allt som jag behöver för att leva ett tryggt men ändå händelserikt liv tillsammans med människor jag älskar. Jag vet att mitt liv med Dig aldrig kommer bli blasé och jag ser med spänning fram emot den tid vi har att vänta. Man behöver bygga ett stort förråd av lyckliga minnen och upplevelser så att det finns mycket att hänga sig kvar på att minnas när livet blir sådär, lite tungt igen.
Det är en klyscha, jag vet. Men Det kan inte sägas för ofta för vi är hemskt dåliga på det!
Ta vara på varje dag!

Ullared bland annat...

04.30 Klockan ringer. Framför sängen ligger våra kläder redo att bli ihoppade. Förväntningarna sätter igång att växa. Hur mycket kul kommer vi handla idag? Och hur mycket intressanta och roliga människor och scenarion kommer vi idag att få bevittna?

05.30 Vi plockar upp Niklas i Karlstad efter att vår nyinköpta och väldigt beslutsamma GPS-kvinna Astrid, försökt få oss att göra en U-sväng ända sen vi körde av 45an i Fagerås. Hon har ett enastående tålamod den kvinnan...
Efter en mycket trevlig biltur, förutom regnvädret och snöovädret, så kör vi in på Gekås parkering kl 09.30. Här ska shoppas!

Jag gillar verkligen konceptet Ullared. Jag gillar idén om att shoppa en eller flera hela dagar i glada vänners lag. Jag och Robin bestämde oss för att ta en 40 mil lång biltur för att knalla runt i shoppingmecka en hel dag och trängas bland människor, hyllor och inte minst kundvagnar! Det va hur kul som helst! Säger man Ullared  högt så andra hör så kan jag garantera att det alltid finns någon som utbrister.. -Nej aldrig! Usch va tråkigt att stå i kö i flera timmar för att handla en massa skräp! Dit kommer jag aldrig åka! Men till alla er som känner så så kan jag informera att det är mellan 25 och 52 ködagar per år på Ullared. Jag har varit där tre gånger och jag har inte behövt stå i kö en enda gång. Men jag kan ju råda er alla med klaustrofobi och panikångest att tänka er för en gång extra innan ni ger er in i Gekås enorma värld.. Nu har jag turen att ha extremt väl fungerande lokalsinne men har man inte det kan det nog vara bra att plugga på lite kartkunskap över varuhuset först. Jag hade en väldigt trevlig dag och jag tror att mina manliga vänner kände detsamma. Och Nej! Jag tror inte att det bara är kvinnor som upplever Gekås som något positivt. Jag tror nog att de flesta män njuter i tysthet, eftersom jargongen är den att detta ska vara alla mäns mardröm. Men jag tror jag har avslöjat er ;) Min älskade kille hittade i alla fall ett tjugotal extra, väldigt nödvändiga prylar till sin prylsamling och upprätthåller ledningen i tävlingen: Flest prylar när man dör vinner! Nej då, hjärtat. Jag skojar bara med dig... Du hittade massa bra grejer!
Jag själv passade på att unna mig lite lyx till mig själv. Skor och kläder och grejer till håret. Lyx för både kropp och därmed också själ. Nästa gång vi åker får det bli lite fokus på inredning till vårat nya boende som vi får tillgång till den första april! Å vad jag längtar dit! Även om det inte sjunkit in att jag ska flytta om tre veckor än :P

Nu har Robin "left the building" igen och vemodet har åter igen kopplat sitt grepp men nu har jag skaffat mig verktyg för att lindra ensamheten. Nu blir det träningslokalen på kvällarna efter jobbet och det känns så underbart att få komma igen och använda kroppen igen. Den har inte riktigt kommit till sin rätt den sista tiden.

Nu.. Horisontalläge..

Jämställdhet?

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag då vi ska hylla alla kvinnor lite extra. Hur känner vi inför detta nu då? Klart vi ska hylla kvinnor. Men varför bara en dag om året? Och vad ska vi hylla kvinnor för? För att vara kvinnor? Ja visst.. Men det känns lite konstigt tycker jag.

Det har varit en massa prat om jämställdhet nu ett tag och jag blir så trött på allt tugg om det! Självklart ska kvinnor och män ha samma lön för lika arbete. Jag säger inget om det. Självklart ska inte kvinnor diskrimineras eller kränkas. Men det ska väl inte män heller? Ingen ska väl behöva utstå något sånt? Jag blir så trött på allt prat om hur alla sysslor ska vara lika fördelade i hemmet. Män ska diska, laga mat och städa i samma utsträckning som kvinnorna. Visst! Det är väl självklart, så länge som kvinnor då i samma utsträckning som männen lagar bilen, bygger ut huset, byter däck, målar fasaden, skottar snö och klipper gräs. Jag är väldigt nöjd med att tvätta, laga mat, städa, handla och byta gardiner hemma. Så jämställdhet i all ära men kära feminister. Se över hela familjebilden innan ni begär allt detta av era män.

Min älskling tjänar nog i snitt det dubbla gentemot mig men det är han så jävla värd! Jag skulle inte ens kunna tänka mig att slita som han gör. Det jobbet eller den brutala jargong som byggarbetsplatserna verkar ha, skulle min kropp och mitt psyke aldrig palla. Alla män som ligger borta och jobbar på det här sättet förtjänar enligt mig en stor eloge! Jag beundrar er som klarar av det! Kvinnor som tvingar sina män att komma hem och mer eller mindre ta över allt jobb hemma efter en sån vecka undrar jag över hur de är funtade. Killen har ju inte direkt haft semester!
Ja! det är jobbigt att sköta om ett hem, ett jobb och nåt eller några barn i fyra dagar ensam. Men! Hellre är jag hemma i mitt eget hem, bland vänner, med barnen man älskar mest i världen, får sova i min egen säng och laga min egen mat än att gå gå upp mitt i natten och åka 20 mil på söndag natt, jobba minst 10 timmar per dag, med en halvtimmes matrast och kniven mot strupen, utomhus i ur och skur. Sova i en barack på 15 kvm, ensam, äta medhavda matlådor varje dag och längta hem varje kväll..

Så internationella kvinnodagen och jämställdhet, jag vet inte... Vi är väl alla människor med lika värde? Men med olika förutsättningar. En del vill få det till att det från början inte är någon skillnad på killar och tjejer. Det tycker jag är superlöjligt att ens diskutera. Vi är två helt olika kön.. Vi ska va olika! Vi är ämnade för olika uppgifter. Män var ursprungligen modiga och starka jägare och kvinnorna levde tillsammans och var mer känsliga och sociala varelser som tog hand om barnen. Män har ca 25% mer muskelmassa än kvinnor. Kvinnor utsöndrar östrogen och män testosteron. Kvinnor är gjorda för att föda och ta hand om barn! Varför kan man inte bara acceptera att kvinnor och män är olika? Sen finns det också ett enormt spektra av olikheter hos individer inom bägge könen också. Och trist vore det väl annars? Alla olika typer behövs ju för att samhället ska fungera. Det måste få va okay för en kille att va karlakarl och för en tjej att va en liten prinsessa på samma sätt som att vi ska acceptera att en kille vill gå i klänning eller att en tjej vill arbeta som lastbilschaufför. För tendensen som jag märkt av är att det nästan är ses som ett misslyckande att pojkarna på förskolan helst leker med bilar och att tjejerna hellre leker med dockor. Jag tycker jämställdhet är att alla ska få möjligheten att vara den man är och syssla med det som passar en bäst så väl i hemmet som på arbetet. Givetvis med undantag för att man av kärlek ställer upp för varandra.

Så jag uppmanar er alla att skita i vad andra tycker. Va så "jämställda" som ni själva vill och våga leva upp till stereotypen om det passar er!
Tack för mej, hej!

Lycklig att ha Dig vid min sida...

Usch.. Söndag kväll igen. Nu har han åkt och tystnaden har omslutit mig. Jag vet att det för något gott med sig men det är ändå tungt! Det har varit en jättebra helg mitt hjärta och jag längtar tills du kommer hem igen.
Lördag morgon smög du sig upp så tyst du kunde och bakade scones och satte på kaffe till mig. Du visste att det skulle göra mig lycklig.  Det är kärlek!
Du bevisade för mig att du lyssnat när vi har pratat. Du har förvånat och imponerat på mig. Jag är trygg hos dig och jag känner mig nu lugn igen. Jag hatar att du alltid har rätt btw.. Rätt när det gäller det jag ska va bäst på... Mig..
Jag lär mig något om dig varje gång vi är tillsammans och så vill jag ha det tillsammans med den jag lever med. Att man utvecklas framåt, tillsammans. För vad har man för relation när allt blivit sagt? När det inte finns något nytt att lära sig om varandra? Eller om sig själv?
Du är så olik allt jag känner till men ändå så typisk. Du följer inga mönster men ändå följer du vartenda.. Hur förklarar du det? I mitt huvud går det ihop som tur är. Det finns få människor som kan röra runt i mitt inre som du. På gott och ont. Men du får mig att känna och det älskar jag dig för Sweetie.
Ta vara på varje dag, för det finns inte en enda som varit utan nytta.

Början på en era..

Vi har haft en underbar dag i backen... Sigge har erövrat pisterna på Ski Sunne för första gången i sitt liv. Utmanat sitt eget och mammas mod idag genom att okontrollerbart susa ner för backarna och göra den ena vurpan elegantare än den andra. Jag är stolt som en tupp! Underbart söt har han också varit idag mitt lille skidproffs. Precis den gången vi åkte ner och han lärde sig behärska plogningstekniken va han arg som ett bi och medan jag försökte lyfta hans framsteg till skyarna så skrek han till mig..
-MEN MAMMA! DET SKA JU VA KUL OCKSÅ... OCH JAG HAR JÄTTETRÅKIGT!!!!
Sigges kusiner har också varit med och åkt idag och jag har förundrats över hur fantastisktt fort barn lär sig.. Dom har visat prov på uthållighet, mod, kämpaglöd, tacksamhet och välvilja..
Själv hade jag inte stått på ett par slalomskidor sedan andra året i gymnasiet och det verkar tragiskt nog vara.... 11 år sedan. Men det va lika kul som då och det kändes nästan som att jag hittade en bit av mig själv som jag tappade bort där någonstans i slutet av -90 talet.. Oh my lord! I´m old! ;) Nej då... Ingen åldersnoja alls faktiskt.. Undrar bara vart alla åren tagit vägen.. Tur att det finns många liv efter detta. Annars skulle jag nog kunna börja känna mig stressad nu :P
Nu väntar myspys..
Puss!

Min bror!

Idag fyller min bror 37 år. Tänk att man kan bli så gammal ;) Jag minns när du och Monty och gänget satte ögonbindel på mig och matade mig diverse ni hittade i skåpen hemma i stöpa.. Och jag minns när du kom hem från någon ordentlig fylla i 15 års åldern och spydde högst upp i trappen. Det va tider det. Apropå det. Shit brorsan va du har spytt i dina dagar! Och brutit ben! Mycket av tiden jag minns från våran barndom hoppade du på kryckor. Även i vuxen ålder har det funnits gips med i bilden måste tilläggas ;)
Men jag minns också annat från den tiden. Vet du att jag alltid har tyckt att du varit bäst på allting? Eller att jag alltid har tyckt att du varit snyggast och roligast av alla storebröder? Du va alltid min stora idol... Ditt ord va min sanning. Du var borta under en lång tid också och jag vet att jag aldrig sagt det men du fattades mig. Nu har jag också blivit stor och insett att du inte alls är så där övernaturlig som jag en gång trodde men jag tycker att du är "pretty damn good" ändå. Måste bara säga en sak till. Jag är 28, du är 37 "å dä ä skellna dä!"
Ha den bästa av födelsedagar! Jag älskar dig! / Lillasyster

Längtan efter vårkänslor!

Nu vill jag ha vår! Jag längtar efter att känna lukten av hundbajs, att höra regnet smattra mot rutan och se hur snön smälter bort. Jag längtar tills allt blir geggigt och man får de allt som gömmer sig därunder snötäcket. Till exempel pulkan som vi aldrig hann åka på för vi inte hittade den därute. Jag längtar efter att höra fåglarna kvittra och att vakna av att solen skiner mig rakt i ansiktet. Jag längtar efter geggiga galonisar och sköna kaffepauser intill väggen.

Min katt har hittat kärleken... Tror hon.. Ge det en månad Zelda... Han dumpar dig i april! ;) Och du Sweetie tror att hon är oskuld.. Nej du vännen :P
Jag tror att jag kommer få livsgnistan åter bara det blir bart på backen, knoppar på björkarna och man återigen får energi av solen. Jag vet inte men jag tror att jag brukar bli så här deppig i slutet av varje vinter. Jag ser det där framme! Det vänder nu! Det måste!
Peace and Love...

Storm!

Det värker i magen, jag mår illa, känner mig utmattad och tömd på energi och i vissa stunder får jag svårt att andas. Jag vet vad det är som händer i mig och jag har ingen lust! Det är magkatarren och ångesten som gör sig påmind om att den finns där igen. Vägen jag vandrat på den sista tiden har inte på något sätt varit enkel och jag vet att det finns förändringar som måste göras. Men jag har ingen lust! Vill bara sluta känna för en stund. Bara en liten stund så jag får hämta kraft igen! Nu sitter jag här igen med datorn som jag vet är en tillflykt för mig. Det jag egentligen behöver göra är att lägga fokus på min fysiska hälsa för då kommer den psykiska hälsan på köpet. Jag vet men jag orkar inte... Köpte träningskort igår men glömde påsen med träningsgrejer på jobbet. En slump? Nej jag tror inte det.. Allt har en mening. Jag börjar bli riktigt trött på det här bara. Att ständigt hamna i dessa svackor, att ständigt få kämpa mig uppåt igen. Jag va ju nöjd med allt! Ångesten har följt mig några veckor nu kanske månader, minnet sviker dock. Härom dagen skulle jag skriva ett inlägg med relativt svåra ord och jag hade jättesvårt! Jag som inte har några som helst problem att stava kunde nästan inte skriva en vanlig mening. Och då vet jag, då vet jag att nu är det dags att sluta tänka börja rensa. Börja rensa och sortera i det inre. Vad är grubbel? Vad kan jag förändra? Vad är viktigt för mig? Göra det konkret och använda mig av den kunskap jag har om psykologi och annat. Fick frågan härom dagen... "Hur djup kan man bli?" Och just nu känner jag mig djup som Atlanten. Det skönaste med att hamna i samma situationer om och om igen är att man också vet hur de kommer att reda upp sig. Och jag vet att det kommer att lösa sig. Jag vet att efter stormen infinner sig lugnet igen. Bitarna faller på plats och lyckan börjar sakta sippra fram ifrån vart den nu har gömt sig den sista tiden.