Kompetenta barn...

En härlig dag på jobbet med många goa skratt och underbara barn. Jag har varit grymt oprofessionell och gjort tvärt emot vad man säger till barnen och klätt av mig till bara linne... Ooops ;) Men jag anser att när det gäller bland annat kläder och mat så anser jag att varje individ har rätt att känna efter själv om den är varm, kall, mätt eller mer hungrig.

Vi vuxna är väldigt duktiga på att berätta för våra barn att "Nej du behöver faktiskt äta mer mat" eller "Du kommer frysa om du inte tar på dig en tröja till". Vad är det som får oss att tro att vi vet detta bättre än dom själva. Och hur ska de någonsin lära sig känna igen sina kroppars signaler om vi inte låter dom lyssna och lära sig tyda dom?

Jag är själv en av dem som växt upp i den generationen då man ansåg att barnen bara borde och behövde äta var fjärde timme. Man tvingade barnen att sluta lyssna på sin kropps egen förmåga om de var hungriga eller mätta. Fruktansvärt om du frågar mig!

Jag lever i tron om att alla barn (så länge det inte föreligger sjukdom e dyl) är kompetenta att känna själv om det behöver äta, om maten smakar gott, om det har ätit för mycket godis, om tröjan känns för liten eller om man gillar att gå i jeans eller inte. Och jag anser också att det är en mänsklig rättighet att få ta dessa beslut själv! Och jag tror inte vi skulle ha så mycket problem med våra barns mat/klädvanor om vi slutade lägga oss i så mycket.

Detta griper jag inte bara direkt ur luften utan jag pratar av erfarenhet efter år av bråk om kläder och mat som helt och hållet släppt sen jag slutade bestämma vad han behövde äta eller vad han skulle ha på sig. Han fixar det där själv så bra så. Han klär av sig om det blir varmt. Han sätter numer på sig mer kläder om han fryser. Han smakar på all mat, han äter det han behöver och han säger till vad han tycker om och inte. Ibland blir det jobbigt när han bara vill äta det allra gottaste och onyttigaste men då brukar det oftast sluta med att han berättar att han fått ont i magen pga det han ätit. Och oftast rättar näringsvärdena ut sig i längden...

Nu låter det nästan som om vi lever ett perfekt liv utan bråk men det gör vi ju förstås inte... Men hundra gånger mer harmoniskt nu än för några år sen :)

Vi kan inte tala om för andra vad dom upplever men vi kan vara goda förebilder för våra barn genom att bete oss som vi vill lära våra barn att bete sig. För tittar vi riktigt noga så härmar våra barn oss in i minsta detalj.

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Och det är ingen klyscha utan 100% sanning...

Bästa böckerna jag vet om barn! Fantastisk läsning som öppnar en ny värld för många utschasade föräldrar..

LCHF Recept

LCHF recept!

Vårens kraft!

Vackraste vårblomman...

Det är konstigt med vårmorgnar... Att varje morgon kunna titta ut och se hur mycket grönare det har blivit på träden, att kunna se det vackra morgonsolljuset sippra fram mellan grenarna, att höra småfåglarnas sång  när man är på väg ut till bilen... Är inte det lycka? Jo det tycker jag :) Det ger mig energi och spritt i kroppen och den där jobbiga känslan man byggt upp, den där förnekande känslan om att man ska till jobbet efter att ha varit ledig är som bortblåst.

Maria sa till mig att jag öppnat mitt hjärtchakra mer under healingen och att det skulle kunna göra det lättare att våga älska på djupet. Jag tror henne nu. Även om kärleken kan visa sig på mystiska sätt. För mig visade den sig den här gången i form av förmågan att gråta.

Livet går upp och ner i perioder men om man väljer att försöka se det vackra och roliga varje dag, göra eller ta tag i det jobbiga också såklart men sedan kasta det över axeln när man är färdig och låta bli att bära det med sig i sin ryggsäck hela dagen. Så tror jag att våren kan hjälpa en att klara av det mesta.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister" Det ligger nog något i det Karin Boye säger... Men jag tror faktiskt gör ondast i de knoppar som aldrig gör det...
Nu ska jag ut och njuta av livet och en ny dag...

Arrivederchi!!

Oh shit!!

Vad är det som händer!? Varför beter vi oss som om vi vore 15 år ?! Jag blir så jävla ledsen på oss! Det är under våran värdighet att bråka som vi gör! Kalla varandra elaka saker, beskylla varandra för saker vi gör själva, vara för stolta för att be om ursäkt, gapa och skrika på varandra, smälla i dörrar och hota med att göra slut...

Vad är det som får en att göra varandra så illa när man egentligen vill varandra så väl? Älskar man för lite eller älskar man för mycket? Hur gör man för att bryta en ond spiral av bråk? Hur kan man göra för att handla av kärlek istället för av rädsla? Vad är det som får oss reagera  på ett sätt vi egentligen innerst inne vill? Och varför alltid precis innan man ska skiljas åt för att vara ifrån varandra en vecka?

Jag vet ju hur man löser konflikter på ett vuxet sätt! Jag vet ju hur man gör för att bli vänner! Jag kan allt om att säga förlåt och att ge kritik på ett bra sätt. Jag tycker det är fruktansvärt fel att trycka på varandras ömma punkter och ändå så gör jag allt fel varje gång...
Antagligen är jag mer känslomässigt engagerad än jag vill erkänna för mig själv...

1000 frågor utöver de som jag ställt mig nu snurrar i mitt huvud... Det är svårt att inse att man inte lever som man lär och att det man sagt inte går att få osagt.
Jag säger bara Oh shit, vad hände?... Låt det aldrig hända igen...

Men vi är alla mänskliga och om känslorna aldrig tog över och man aldrig trillade ner i ett mörkt hål och fick jobba sig upp, skulle man då kunna se den verkliga lyckan? Jag tror inte det.
Finns det någon som aldrig går över gränsen? Vi är människor och människor styrs av känslor. Och som vi alla säkert någon gång sagt "Det går inte att styra känslor" men... Vi kan lära oss att hantera dom, förhoppningsvis...

Men hur många det än är som känner igen sig i det här så måste vi ju bara enas om att ett sånt här beteende INTE är ok! Sånt här beteende förstör en relation i längden. Det förstör även väldigt stark kärlek... Har man såna här bråk så finns ingen annan utväg än att hitta en strategi för att bryta mönstret...

Åter igen svamlar jag nog... Superförvirrad Q nu... Måste fundera ut en lösning nu.
Får nog gå en promenad och utnyttja min livlina. Jag ringer en vän...
Ciao...

Vilken resa...

Nyss hemkommen från en alltid lika härlig vistelse hemma hos min pappa och hans familj. Ett hem som är fyllt med kärlek, respekt och acceptans till brädden. Ett hem där man känner hur kärleken flödar och där man alltid känner sig välkommen och hemma. Jag har turen att ha en pappa som arbetar som Hypnoterapeut och hans fru Maria som lever och verkar som Medium och Djurkommunikatör... Dom är två fantastiska människor som trots enorma motgångar i sina egna och sitt gemensamma liv alltid bibehåller sin glöd och sin passion för livet, varandra och människorna de älskar som finns runt dom.

Underbara Maria gav mig den här gången healing... Tack kära Du för det!
Det var som alltid en upplevelse utöver det vanliga. Det är en märklig känsla att förflytta sig mellan olika fysiska och psykiska tillstånd under loppet av några timmar. Jag gick från ledsen till glad, från frisk till bombförkyld, från tung till svävande lätt under den här stunden.. Spänningar släppte i hela kroppen, mina inre system sattes igång, energin började åter att flöda och jag fick veta vad det är som inte fungerar så bra för tillfället och som vanligt så är Du "spot-on"..

Hon kunde se att jag var överansträngd i senan i min hålfot som jag fick ont i igen under flytten, hon kunde berätta för mig att jag biter om nätterna på grund av att jag bär på mycket stress och oro och hon kunde i min energi se att jag ofta ligger på ett för högt blodsocker. Det gav mig ännu en kick till att ändra om i min kosthållning och äta mer lchf igen. Vilket jag faktiskt mådde väldigt bra av under tiden jag höll på.

För er som inte vet vad lchf betyder så lyder förklaringen, Low Carb High Fat = Lite Kolhydrater Mycket Fett. Vilket är väldigt bra om man vill hålla ett jämnt blodsocker och gå ner i vikt på samma gång. Det sista är inte längre så superviktigt för mig som det har varit men jag tycker om att utmana mig själv till att äta mat som är bra för kroppen och det är den här typen av mat om man sköter sig bra.

Jag älskar verkligen att jobba med mig själv som människa och utmana mig och möta mina rädslor! Vad vore livet om man man inte längre hade viljan att utvecklas?
Många ser det som ett straff eller som något ansträngande att behöva gå och prata med en psykolog eller med en terapeut. Men jag ser det verkligen inte så. Terapeuter och psykologer är ju hjälpare!

Om bilen är trasig tar jag den till en bilmekaniker, vill jag att den ska gå bättre tar jag den till någon som kan fixa sånt. Om mitt hår är trasigt och har tappat sin glans så går jag till en frisör och om min själ eller min kropp slutar fungera som den ska så går jag till en terapeut eller någon annan typ av hjälpare. Jag älskar känslan av att ha gjort något för mig själv. Det vill för mig säga, min själ...
Om det är en "hjälpare" i form av en vän som man kan prata med eller om det är en "hjälpare" i form av en terapeut är inte så viktigt egentligen. Bara det tjänar syftet..

Så ni som bär på sår från det förflutna, höga krav på er själva och er omgivning, ni som går med en ständig känsla av dåligt samvete eller någon av alla andra oräkneliga problem som man kan ha. Hitta er "hjälpare"! Jag lovar att du kommer få en upplevelse utöver det vanliga. Resan in i ditt eget inre kan vara hundra gånger mer spännande än du trodde....

Unna dig själv att må bättre!

Trodde jag va tjugo men hade bättre kondis ;)

Grillat, diskuterat, druckit grogg, öppnat mig, skrattat, visat känslor och cyklat raggarvarvet! När blev jag 20 igen? What happened?!

Min dag idag började med att min kära son vände sig mot mig och sa "Ja sa ju att det skulle bli supermysigt mamma" När han märkte att jag låg bredvid honom och sov... Goaste pöjken ;)
Sen äkte jag upp på min kraftplats, "Bratthalla" som är ett basejumpställe uppe på Tossebergsklätten och diskuterade både det ena och det andra med min sambo... Givande men smärtsamt. Just nu är allt inom mig ett kaos och jag skulle bara vilja få ett svar någon stans ifrån! Vad håller jag på med? Varför inte bara vara här och nu och vara lycklig?! Är det bara rädslor? Jag vet inte vad jag säger... Jag ska nog sluta känna efter så mycket och istället bara vara i min känsla... Flum flum flum flum och lite flum och så lite fyllesnack också... Puss och hej leverpastej :P

Jag och Johanna förut ;)

Snabb uppdatering...

Påsken är här, huvudet är fullt, brorsan är på besök, mina elever är underbara och chokladen är god så här års. Längtar tills jag får gå lös här snart igen. Nu ska pöjken till skolan och jag ska till jobbet. Vad sen dagen har att bjuda på efter det får vi se.

Bukett jag fick på jobbet i förrgår <3

Vuxet...

Med risk att uppröra människor skriver jag det här... Och någon kommer säkert känna sig väldigt träffad men erfarenheterna kommer från flera olika relationer även om det kanske kan verka vara på annat sätt...

Jag blir så förbannat jävla trött på en grej... Och det är alla killar som säger till mig när jag försöker kommunicera på ett vuxet sätt "Du låter som en jävla psykolog", "Jag tänker fan inte älta och analysera allt hela tiden bara för att du tycker det är så jävla kul" eller varför inte, "Jag reagerar annorlunda än dig. Jag behöver inte prata om grejer utan jag går undan ett tag så är det bra för mig sen" Ursäkta mig. Jag vet att jag citerat väldigt rakt av vissa personer nu men just nu är jag upprörd och då får det va så.

Ärligt! Är det så fel med att försöka bete sig vuxet? Är det så fel av mig att förutsätta att den jag pratar med faktiskt är rak mot mig och säger som det är när jag frågar något? Är det så fel att vilja analysera vad det är som kontinuerligt skapar problemen och fundera över om man på något sätt kan göra annorlunda eller om det ligger för långt ifrån sin egen personlighet så att man känner att man inte kan mötas halvvägs? Ja det kanske är väldigt "vuxet" eller kanske man "låter som en psykolog" men so what?? Vart i ligger problemet? Den dagen det blir viktigare att få bråka som man vill på något fjortissätt, än att rädda sitt förhållande, så är man nog inte redo att ha ett vuxet förhållande.

Jag har gått mycket i tankarna om ifall jag är konflikträdd eller inte och jag har kommit fram till att svaret är både ja och nej...

Ja, jag är konflikträdd när det gäller hetsiga personer som gapar och skriker och slår omkring sig. Och det beror på att jag av tidigare erfarenheter lärt mig att såna människor kan vara farliga.

Men nej, jag är inte konflikträdd när det gäller att fullt ut ta sig an en diskussion som kommer att innebära att man antagligen blir ovänner. Jag kör verkligen inte huvudet i sanden när det gäller konflikter i relationer utan det som ligger och trycker tycker jag ska få komma ut. Det inte bara "ska få" komma ut utan det SKA ut... Det är bara så för stenen i skon den bara växer och växer sig större om man inte plockar fram den. Och till slut har den trasat sönder hela skons insida och då går den inte längre att laga... Så är det med konflikter också...

Ja visst "det är sunt att bråka. Om man inte bråkar så skulle man inte ha några känslor för varandra. Det är bra med dynamik. Det är så skönt när man blir vänner igen..."
Men jag har på något vis gått förbi det där känner jag.. Jag förväntar mig bli behandlad med respekt, få ett vuxet bemötande. Och skulle jag inte behandla min omgivning och de jag älskar med detsamma så är det mitt ansvar att ställa det till rätta och be om ursäkt och handla därefter...

Här följer några exempel på vad jag anser vara "omoget beteende"

1. Att vända kritiken tillbaka mot personen som ger den. Ex: "Jag skulle vilja att du städade efter dig lite bättre." Motsvar: "Men du då? Håller du så jävla kliniskt rent själv hela tiden?" Ta för fan personens önskemål på allvar. Det vuxna vore, tycker jag, att ställa sig frågan. "Har jag blivit sämre på att städa undan efter mig? Skulle jag kunna göra det bättre? Vill jag göra det för att det underlättar den andres börda? eller, kan det kanske vara något annat som egentligen ligger och trycker?"

2. Att bli förbannad och gå till "attack" så fort någon har en annan åsikt än en själv. Behöver inget exempel egentligen. Jag tycker att det visar på osäkerhet och dålig självkänsla.

3. Stönighet och stolthet Ex: "Jag tänker minsann inte ge med mig. Nu har jag sagt en grej då måste jag stå på mig även om det betyder att jag måste vara otrevlig och kränkande för att få tyst på den andre." Jag säger bara en sak Väx upp!! Det är moget att erkänna när man har fel!! Det är vuxet och det gillar jag! Det uppskattas!

Det man ger ut får man tillbaka av andra. Så är det bara! I det långa loppet kommer allt tillbaka till en själv.

Den gyllene regeln fungerar alltid och har man den alltid med sig så kommer man långt...

Grillpremiär i svart...

Solen har skinit hela dagen. Vi har varit och ätit glass på Sibylla med goa Emil och Johanna. Vi har fått massor gjort här hemma. Jag har rensat i rabatten och krattat på framsidan. Min sambo är tyvärr sjuk men försöker hålla humöret uppe ändå.  Vi håller på att tända grillen, eller Robin tänder grillen och marinerar kyckling för att inviga grillen för denna sommar. Dessvärre utan möbler på den supertrevliga altanen... Sigge har hittat en ny kompis här på gården och dom verkar ha jättekul här ute och cyklar, bygger rymdskepp och leker karate ;)

Ändå går jag med en känsla av att bara vilja spy rätt ut. En stor klump av, gud vet vad, fyller min bröstkorg. Mitt liv är verkligen perfekt på alla andra sätt men vad händer inom mig? Jag har ett svagt minne av att det brukar vara så här en viss period i månaden men det lär väl tiden få utvisa. Jag tycker synd om min väldigt kärleksfulla sambo bara eftersom jag inte riktigt är mottaglig för hans kärleksfulla försök till närhet... Men jag ska göra mitt bästa för att vara så "snäll" som jag kan vara.

 URBALANS.SE!!!

Sanningar, och början på en saga utan ett lyckligt slut...

Jag skrev när jag startade den här bloggen att jag vill att det här ska kunna vara en plats för mig och andra att säga sanningen. Men ack va fel jag hade! Hur gärna jag än vill så är jag väldigt begränsad i vad jag kan skriva om. Jag har insett dom senaste månaderna hur mycket saker jag faktiskt bär inom mig som jag inte kan yttra till någon. Så många där ute som jag inte vill såra om än omedvetet.
Så ni som tror att ni känner mig på djupet... Tyvärr :/

Så mycket jag vill säga men utan att nån ska höra... Får göra som min kära vän Lena. Jag får gå ut och krama träd helt enkelt. Dom sägs vara helt fantastiska på att lyssna...

Jag tänkte idag börja berätta min version av en saga om ett barn som en gång fanns i mitt liv. Den är smärtsam och fruktansvärt vinklad... Detta är alltså ingen sanning utan min uppfattning om vad som hände och mina känslor. Jag skriver om det här för att jag märker att jag varje gång som ämnet kommer upp fastnar i det och har svårt att ta mig ur det. Därför att det här en av mina stora sorger.  Kanske finns också en förhoppning om att någon med en annan uppfattning ska läsa och kanske få en större bild av det som hände.

Den 8e maj blev jag tillsammans med en kille, R. Jag blev störtförälskad! R väntade då barn med en tjej han varit tillsammans med tidigare. Ett förhållande som på Rs initiativ tagit slut innan graviditeten var känd.
Mamman, H valde att behålla barnet och R tog på sig ansvaret och uppgiften trots att hon var den sista personen i världen som han ville ha en livslång relation till. H var då i 6e månaden och jag valde att hålla mig utanför allt detta förutom genom att stötta R.

Jag såg fram emot att vara med om allt det som skulle hända, barnets födelse, se det växa upp,se R som pappa. Däremot så trodde jag ju att H hade för avsikt att släppa in R som pappa fullt ut. Dagen kom när H åkte in på sjukhuset och barnet skulle födas. Jag skjutsade in min kille till förlossningen och kysste honom hejdå och önskade honom lycka till... När dörren stängdes bakom honom kom gråten...

Där började de värsta fyra dagarna i mitt och Rs förhållande. Hade jag vetat då det jag vet idag om hur det skulle bli så hade jag lämnat R under de dagarna. Jag hade hellre sett till att inte ha någon del i den här fasansfulla karusellen än att stå här med ett ton sorg på mina axlar, helt maktlös utan varken rättigheter eller möjlighet att påverka. Jag önskar inte min värsta fiende att gå igenom det som jag gick igenom under de fyra dagarna som dom var på förlossningen och patienthotellet eller åren som skulle följa därefter. När de kom hem fick jag veta. Jag skulle ju inte få ha med det här att göra alls.. Jag kan förstå att man är rädd att släppa in nya människor i sitt barns liv... Men låt mig säga. Detta var bara början...

Någonting dog i mig den dagen han föddes. Det känns hemskt att säga det men det hände något. En lampa släcktes. Jag som väntade på att ljuset skulle tändas bara han kom ut. Jag förväntades vara lycklig men inombords grät jag. Jag förväntades vara stark och förstående min  inuti var jag ett litet barn som stod mitt i rummet och skrek.. "Se mig!!!", "Fråga MIG hur det känns!!", "Förstå att jag menar att det känns skit när jag säger att det känns bra!!"
Det är väl för faan ingen som blir lycklig när ens nya kärlek får barn tillsammans men någon annan!! Varför förstod ingen det. Varför förstod inte JAG att jag inte behövde vara lycklig för det här??!! Varför skulle jag spela stark och förstående??!! Nu visste ju ingen... Mina känslor kom aldrig ut... Jag bara förstod och förstod och förstod hela tiden.. Men jag glömde bort att ta mig själv på allvar. Att lyssna på mig själv. Andras bild av mig som någon "övernaturlig förståare" Nån storsint jävla "Über-människa" var viktigare för mig än mina verkliga känslor... Jag önskar att jag gjort annorlunda...

Nu fyller gråten hela mitt väsen och ilskan hela mitt bröst...
Historien är lång. Jag får ta den bit för bit annars tappar jag fokus.
Men känslor måste ut och detta är mitt sätt...

Saknad...

Idag fattas Du mig!

Du är med mig i tankarna hela tiden.

Endast det bästa är gott nog.

Hoppas jag kan vara det bästa för Dig

Din imperfektion gör Dig perfekt.

Jag vill ge Dig allt.

/Din

Hockeykväll "chickstyle" och "Kattcravings"

Johannasjukastihövve Johansson och Petra har precis lämnat min soffa efter att tillsammans med mig, en väldigt gravid katt och extramättande ostbågar, avnjutit en av hockeyfinalerna. Tack kära ni <3 Jag har skrattat så jag nu lider av kronisk skratthosta varje gång jag andas in för djupt. Mascaran har jag gråtskrattat bort och jag önskar att jag inte är alltför bortgjord på fejjan ändå ;)

Supertrött är jag nu i alla fall för jag har sovit med det ena ögat öppet i natt. Anledningen till detta är att den väldigt gravida katten lider av cravings! Hon har cravings efter kvitton! Jag hade tidigare på kvällen varit och pantat petflaskor för 88 kr så jag försökte kila fast pantkvittona under mobilen så att hon inte skulle tugga i sig dom under natten. Men jag vet att hon ser allt! Så därför kunde jag inte sova i natt... ;)

Måste faktiskt säga att hennes craving är värre än min till och med! Själv tuggade jag i mig ett fempack skumgummisvampar i månaden och fem rullar lakrisal om dagen :P
Mmmm... ;)

Vänner...

Jag har fantastiska vänner! Snälla, goa, generösa, omtänksamma vänner som jag alltför sällan tackar eller visar min uppskattning för. Men jag tror ni vet vilka ni är och att jag uppskattar och älskar er just för dem ni är men jag ska ändå vara lite mer specifik..

Tack Johanna Hösska Johansson för alla gånger du ställer upp för mig! Jag tror inte det funnits ett tillfälle du inte funnits där när jag behövt en hjälpande hand eller en axel att gråta mot... Du är så betydelsefull för mig och jag hoppas kunna hjälpa dig och vara en vän på samma sätt som du så ofta varit för mig nu när du är i en lite svårare sits än mig. Så när helst du behöver mig hjärtat... <3
Lev och njut!

Förövrigt, ingen nämnd ingen glömd.. Jag ska bli bättre att visa min tacksamhet på plats är meningen ;)

Utan hörlurar...

Klockan slår kvart i sex. Det är grått ute, alldeles vindstilla. Inga bilar hörs för tillfället. Min säng är varm och skön trots att det bara är jag som ligger i den. Min första tanke är "Var är mina hörlurar....? Jag kollade ju överallt igår..." Hur ska jag stå ut med att gå utan dom och utan någon musik att lyssna på!? Inget att göra. Bara upp ur sängen, på med träningskläderna. Det visade sig tyvärr att tröjan på något mystiskt sätt krympt på längden men inget att göra något åt. På med dom där sneakersen som jag egentligen inte bör använda utomhus eftersom jag vill kunna ha dem på gymet. Men ingen återvändo nu. Får inte tveka. Då kommer jag aldrig komma iväg. Och nu har jag bestämt mig!

Väl ute i spåret fanns inte en tanke på mina hörlurar. Jag hade två stora rådjursbockar inte mer än två meter ifrån mig som kom i full fart på väg inifrån samhället och ut i skogen. I luften hördes en symfoni av vackra fågelläten som inte stördes av något annat ljud. Det var som att befinna sig i en vårkonsert. Det enda ljud som blandades med fågellätena var någon porlande bäck, och ibland mina klaffsande sneakers..
En underbar vårmorgon helt enkelt.

Och mina hörlurar... Ja dom kommer fram när dom kommer fram ;)

Lördag morgon...

Idag hade min älskade sambo och jag planerat en tur till Ikea för att fraternisera i inredning till vårt nya gemensamma hem. Mycket planerande och diskuterande har lett fram till att vi bestämt att en tv-bänk ligger först på prioriteringslistan. Men eftersom vi natten innan utmanat våra intellekt och vår innovationsförmåga med genom timmar av Super Mario Wii så blev vi tvungna ta en ganska ordentlig sovmorgon idag.. Fucking shitt också ;)


Men när vi väl masat oss upp ur sängen och jag hittat in i duschen så gjorde mitt hjärta något som jag verkligen uppskattar. Han hade hört mig dagen innan när jag sa att jag va sugen på ägg och bacon och gick ner och lagade olika frukostar till oss. Äggmackor till sig själv och ägg och bacon till mig. Det är kärlek det! Och va han inte sötare än lovligt när han berättar för mig att han tyckte det var väldigt manligt av honom "att steka bacon i bar yber..." ;)

Dagen fortsatte med många timmar på Ikea för att välja ut "den perfekta tv-bänken, som till slut blev en tv-möbel. Och avslutades tillslut med besök hos goa familjer och hemmagjord glass :)
Mmmmm...

Love... ;)

Över tusen! :D

Tack alla ni! För att ni läser det jag skriver och för allt snällt ni säger om den :)

1000 sidvisningar!

Hoppas ni fortsätter!

Miss Q

Vackraste, goaste!

Dunderkur för trötta orkidéer!
Gör i ordning vatten blandat med orkidénäring och fyll sedan upp krukan. Låt stå i 5 minuter och häll bort vattnet. Jag trodde jag skulle få slänga mina snart för att dom skrumpnat ihop så men nu ser dom ut som nya igen.
Et voila!!

Fy vad jag tycker det är trist att gå hemma och dra benen efter mig. Jag pallar inte det. Hur jobbigt det än är att släpa sig iväg till jobbet varje morgon så är det ändå bättre än tristessen jag känner här hemma. Jag kan ju inte slappna av och bara ligga still även om det är det jag borde göra nu! Gud förbjude att jag någonsin blir arbetslös...

Ikväll kommer min älskling den store hem om jag har tur. Annars kommer han imorgon. Kanske jag får med honom på en romantisk middag med tillhörande alkohol i helgen om jag har tur :) Kanske om vi är riktigt flitiga här hemma först. ;)

Nu ska jag åka och hämta lill-killen på skolan. Gud va söt han va i morse! Han stod bakom mig när jag mådde dåligt och höll mig på ryggen och frågade mig med sin mjukaste röst "Går det bra mamma?" Sen när vi kom till skolan så sa han "Vi borde kanske inte cykla i eftermiddag eftersom du mår dåligt. Jag kan gå in själv i skolan så säger jag till fröken att du inte gick in för att du mådde lite dåligt..." Go han är!! <3

Love...

Hemligheten...

För dig som vill lyckas med allt du gör. För dig som försöker nå ett mål. För dig som vill hitta lyckan i livet. För dig som vill lära dig älska dig själv. För dig som vill hitta hoppet igen...
Detta är boken för dig...

"The Secret" - Rhonda Bynre

"Bä bä vita lamm, gick på restaurang..."

I dag har jag blivit kissad på, snorad på, nästan pruttad på, nyst på och slemmad på... Gud vad jag älskar mitt jobb! ;)
Jo men faktiskt. Jag älskar verkligen det jag gör. Jag känner mig lycklig och stolt att få vara med och se era barn, "mina" barn växa och utvecklas! Jag njuter verkligen i stora drag av att få spendera tid med dessa små varelser så mycket som jag gör och det kommer göra ont i hjärtat den dagen jag inte får vara kvar längre.

Jag sticker inte under stol med att det finns saker med mitt jobb som jag inte älskar också men de överskuggas liksom av allt som det ger mig att arbeta med barn.
Hela dagen kan ha varit piss och skitjobbig och man kan känna att man inte har fått göra annat än att tjata, men så kryper någon varm, mjuk liten själ upp i ens knä och söker lite tröst eller trygghet och ger tillbaka all energi plus några kilo som man tappat under dagen.
Energin man får och lyckan man känner av ett barns leende när det lyckats med något är värt allt slit och all tandagnisslan.

Så jag känner mig tacksam för att jag fått den här chansen. Och det finns inget jag hellre skulle göra som jag känner just nu :)
Tre och halvt år på lärarutbildningen har nu fått en mening och även om jag inte visste det då så vet jag nu att det här var det jag var menad att göra.

Släpp taget, visa full tillit till lyckan och den kommer visa sig för dig på ett sätt eller ett annat.

Älskar "Er"

Good enough...

Jag borde verkligen fortsätta packa upp lådor jag. Är det inte min familj jag har dåligt samvete gentemot så är det mitt hem. Det fanns en tid i mitt liv när mitt hus var i stort sett kliniskt rent och pedantiskt uppstyrt varje dag. En tid då jag städade hela dagarna och höll efter alla jämt. Det var under den tiden då jag hade sambo och två barn. Låter hemskt med hade två barn men det är faktiskt så det känns. Historien om det är bland det mörkaste och mest smärtsamma som finns i mitt inre och en historia som jag kommer försöka pysa ut lite av då och då för det är något jag känner att jag nog kommer behöva bearbeta för resten av mitt liv. Bara som nu när jag plockar fram minnena så börjar hjärtat slå hårdare och ojämnt, ett tryck över bröstet kommer och jag känner hur tårarna trycker på bakom ögonen, käkarna och nere i halsen.

På den tiden var mitt inre i ständigt kaos och även om jag kan tänka mig att mitt liv såg oerhört bra ut utifrån så var det verkligen inte så. Eller vad är lycka egentligen? Jag hade ju ändå på något vis energin, motivationen och orken att sköta om ett hem och två barn på ett sätt som för mig idag känns som en omöjlighet. Jag flyttade under den tiden väldigt ofta. Ungefär en gång i halvåret. Och mitt hem hade då aldrig kunnat vara så här halvfärdigt som det är nu. Vi flyttade in här för tre dagar sen och jag har fortfarande ett tjugotal kartonger som står ouppackade bakom mig där jag nu sitter och jag tycker det känns jätte slött av mig men samtidigt så känner jag mig så nöjd med att kunna sitta här utan hysterin över att vara tvungen att få det klart.

 Jag avlade  för några år sedan ett löfte till mig själv. Ett löfte om att sluta försöka vara perfekt, om att inte jaga efter en familjesituation jag inte orkar upprätthålla utan att stressa sönder mig själv. Jag ville försöka hitta balansen i mitt liv och vara sådär lagom perfekt. Och jag känner mig nu helt okay med att låta det ta lite tid att bli färdigt. Jag måste faktiskt inte få allt färdigt med en gång. Jag kan göra det som behövs just nu men ta tag in det lite mer seriöst när Robin kommer hem igen på fredag. Samtidigt som jag skulle vilja göra massor klart för att göra honom glad och visa min goda vilja. Den ständiga inre kampen och konflikten.

Hoppas bara att jag inte slappat till mig för mycket, för jag saknar faktiskt att ha den orken som jag hade då. I alla fall en del av den. Men jag känner inte alls den stressen som jag gjorde förr och det är ju verkligen positivt. Skönt att äntligen kunna lägga mig ner när Sigge lagt sig och bara slappa framför tv:n ända tills jag lägger mig i sängen istället. Att kunna laga mig något enkelt snabbt när jag kommer hem utan att behöva fundera över kolhydratintag och vad man behöver göra för att förbränna det man fått i sig och stressa upp sig över det. Skönt att vara okay med att "skjuta upp till morgondagen" det jag egentligen hade kunnat göra idag. Jag kan istället vara nöjd med det som jag faktiskt har gjort och veta att jorden snurrar vidare även om handdukarna ligger kvar i sin låda och jag än inte burit upp något på vinden.

Btw.. Att man måste titta på det här jävla "En unge i minuten" och bli blödig varje vecka!
Happ... Då blev man bebissjuk igen då. Tur att det inte går på trosdag eller fredag kväll istället ;)
Ciao...

Flytten avklarad!!

Sitter i sängen.. Trött, men nöjd med vår insats. Flytten är nu avklarad och bara några få grejer finns kvar för att den ska kallas helt fullbordad. Jag är så grymt tacksam för Din, din systers och din mammas hjälp Johanna! Jag ska gottgöra det så fort jag kan.Och Niklas ej att förglömma. Grymt mycket tack!
Vårt nya sovrum har väggar som är fulla av vita blommor mot en ljust grön bakgrund. Oerhört romantiskt och tjejigt mönster. Men jag är så glad för det verkar nästan som om jag kommer få ha den kvar! Nu jobbar huvudet för att hålla mina motsträviga ögonlock öppna. Jag tror jag bör lägga ner huvudet på kudden och vara utvilad imorgon. Jag ser fram emot en ny vecka med nya möjligheter. Nya vyer att vidga...
Natti natti
ZzzzzzzzzzzzZzzzzZZzzzzzzzzzzzzz................