måndag 9 september 2013

Sunbeam...

Nu känns det bra... Idag har jag gjort saker. Idag ser jag framåt och molnen börjar skingra sig. Jag vet att det här har varit en fantastisk och solig sommar för de allra flesta. Den bästa de kan minnas säger de men min sommar har varit allt annat än fantastisk och solig. Solen har kanske varit där på himlen och lyst upp min omgivning men in i min bubbla har solens strålar inte kunnat nå, inte kunnat ge någon energi och inte värmt något... Sommaren som ska va tiden då vi hämtar kraft och samlar ny energi har helt tömt mig på min.
Men nu är det som det är och jag hoppas istället på en färgsprakande och vacker brittsommar och därefter höst med varma halsdukar och mysiga koftor, raggsockor och någon väl vald stickad mössa. Jag älskar stickat!

Minnah som nu är snart sex och en halv månad står i startgroparna och vaggar fram och tillbaka redo att krypa ut i världen. Förutom lite mys morgon och kväll så ammas hon inte alls längre. Det känns väldigt bra med tanke på den amningsångest jag haft den här gången. Ett starkt sug som känts i hela bröstkorgen varje gång hon satt sig fast på mig för att äta. Konstig känsla...

Sigge min tappra hjälte som fått stå ut med sin "inbubblade" mamma hela sommaren kämpar vidare med sitt. Det är kompisar, fotboll, cyklar, och allt annat som hör en snart nioårings liv till... Just nu är det jultidningar som gäller. Frågan är bara vem som är mest engagerad i att han ska sälja. Mamma eller Sigge?

Om en timme förväntas den stora kärlekens vackra fägring uppenbara sig i hemmet igen. Han fattas mig hela tiden han inte är här. Hade jag fått en krona för varje gång jag tänkt på honom idag så skulle jag varit förmögen nu. Tur jag har haft fullt upp med Lillfisan, Sigge, fika på Bubblan, fotbollsträning, läxor, pysslande och mycket mer. Annars skulle nog den här dagen aldrig tagit slut.

Det känns bra nu...
Över och ut!!
Sommarens längsta solstråle <3

onsdag 4 september 2013

Sagan om någon utan stort n...

Lugnet efter stormen... Eller lugnet efter lögnen skulle jag vilja säga.
Mycket ska man va med om innan det är färdigt måste jag säga. För första gången i mitt liv har jag blivit utsatt för en komplott! Haha... Ja, jag kan skratta åt det nu men det här måste varit bland det smärtsammaste och sjukaste jag varit med om i mitt liv!
Att berätta om allt som hänt skulle ta dagar och lite mer så det tror jag inte jag ska göra men i stora drag vill jag försöka bringa lite klarhet i det här eftersom det skapat förvirring hos många...

Tillsammans med min älskade sambo har jag tagit mig igenom mitt livs första relationskris. Inte det att jag inte haft kriser tidigare men däremot har jag aldrig valt att jobba mig igenom dem innan... Den här smög sig på sakta men säkert med små krissituationer men eskalerade till slut och satte hela relationen ur funktion och i och med det allt annat också. Jag gick helt upp i mig själv, kastades fram och tillbaka mellan himmel och helvete. Jag har lidit av svåra samvetskval, känt sorg och stor ilska... Jag rasade i vikt snabbt, kunde inte sova eller äta, orkade inte umgås med folk osv osv... Jag har flyttat in och ut med barnen ur vårt gemensamma hem hela sommaren.
Men! Vår kris är förbi, vi är iallafall ute på rätt sida. Jag har accepterat allt som hänt och varför det hände. Jag har upplevt hur det känns att älska någon och inte kunna leva utan den nu äntligen och jag tror och hoppas aldrig att någon av oss kommer utsätta vår relation för det här igen.. Fram hit allt normalt och inom ramarna för vad varje relation kan komma att behöva gå igenom. Det sjuka är det som hände precis innan allt blev bra igen...

Någon ville oss illa. Någon orkade inte se vår lycka utan försökte få mig att tro att den G jag levt med i över ett år inte fanns och aldrig funnits... Någon trodde att jag va lättlurad och enkel. Någon vet inte att kärlek är den starkaste kraften i hela världen och någon vet inte att intuition och magkänsla är något man kan lita på. Någon visste inte, eller glömde ta med i beräkningen att det här bara skulle göra oss starkare. Någon visste inte att sanningen alltid kommer fram. Någon visste inte att hon grävde sin egen grav eller att en del misstag aldrig går att göra ogjorda. Någon hade inte räknat med att jag vet vad kärlek är och att den som ger kärlek alltid alltid går segrande ur en strid. Någon gjorde till slut bort sig och sa emot sig själv. Någons bluff föll på eget grepp. Någon kommer aldrig mer kunna nästla sig in eller förstöra för oss...

Det positiva i allt det här är att vi äntligen kommer tvingas börja leva så som vi egentligen alltid vetat att vi borde. Vi kommer att röja vägen från alla hinder som legat i vår väg. Vi kommer att jobba som ett "team" framöver som vi alltid borde ha gjort. Vi kan nu äntligen se framåt igen!

Till min älskade pappa och hans underbara fru och vår vän vill jag säga ett stort tack för att ni aldrig tvivlade. Kärlek har aldrig varit mer äkta och ni ska ha stor heder för att ni inte tagit parti utan bara stöttat och hjälpt oss se klart.

Nu mitt hjärta... Härifrån till evigheten <3