tisdag 28 januari 2014

Sorgen är det som gräver ut hålrummet i hjärtat där lyckan sedan ska få plats...

Har under en tid tänkt mig att jag borde skriva om allt som hänt... Om hur jag höll om Dig när du dog... Hur jag grät med min kind emot Din... Om hur jag vilade mitt huvud och grät emot Din febriga kropp när jag var hos Dig den sista tiden.. Men börjar jag tänka på det och skriva om det så väcker det så mycket känslor till liv. Inget fel i att känna känslorna. Inte alls... Men hur ledsen jag var och hur overkligt det är att jag faktiskt tagit mig igenom något dylikt är inte riktigt det jag vill få fram... Jag vill ju få fram hur jag tänker för att komma framåt!
Ibland frågar jag mig själv vad det egentligen är för fel på mig... Hur jag kan stå på benen när den finaste kille jag någonsin känt, min livskamrat, älskade och bästa vän lämnat det liv som vi levt? När jag aldrig kommer få se Dig igen, aldrig höra Din röst, aldrig hålla Din hand och aldrig mer kommer få se Ditt vackra leende...
Jag vet faktiskt inte hur det kommer sig. Jag frågar mig själv om jag verkligen älskade Dig eftersom jag orkar vara så stark. Eftersom jag ändå kan glädjas över det liv jag har nu trots allt...

Men innerst inne vet jag ju hur jag kan klara det... Jag vet att livet vi lever och att kropparna vi bär bara är tillfälliga lån för den eviga själens besök här på jorden. Jag vet att Du väntar på mig när jag kommer. Jag vet att Du går vid min sida och vakar över mig. Jag vet att Du kommer om jag behöver dig och jag vet att den här resan vi haft har givits mig för att det fanns något jag skulle lära mig av Dig.

Jag ser min tid med Dig som en gåva jag fått. Gåvan att få njuta av Dig på ett sätt som själar inte kan... Jag kan se på vår tid med glädje och jag kan känna glädje för att Du fick uppleva det Du ville innan Du gick... Men jag kan också känna sorgen över att Du inte fick uppleva att bli gammal med mig. Jag hade aldrig svikit Dig och jag hade aldrig lämnat Din sida och mitt hjärta hade alltid slagit lite extra för Dig vad som än hänt i framtiden.. Jag kan känna sorgen över att Du inte fick vara i livet och se Dina fantastiska barn växa upp. Men jag vet att Du kommer se dem ändå och jag vet att Du vakar över dem varje sekund...

Jag kommer klara att leva ett lyckligt liv! Jag kommer klara att gå vidare! Jag kommer INTE låta det ta tid... För jag tror att vi människor sätter upp tidsbarriärer för oss själva som senare ligger oss i fatet. Väljer jag att känna lycka nu så kan jag det! Jag kommer känna sorgen också men jag kommer inte utesluta känslan av glädje över det fina som jag kan känna. Känslan av lycka känns nästan lite tabubelagd i min situation... Jag förväntas vara helt under isen och det är jag stundtals. Jag gråter ibland så att kroppen tappar reflexen att andas och så att det känns som om all luft sugs ur mig med en vakumpump men det ar känslor som kommer när jag känner att det är läge...

Så länge Du finns i vårt minne och i våra hjärtan så lever Du... Och jag vet att du vill att vi ska leva medan vi har chansen.
Jag älskar dig Gerry... I all evighet <3