torsdag 27 februari 2014

Ja eller nej...?

Hela tiden hör jag hur folk pratar om att våga säga nej till sina barn. "Jag försökte säga nej men jag orkade inte va konsekvent så jag gav med mig..." Varför gör vi så här? Jag tror egentligen inte att problemet ligger i att orka säga nej utan om att våga säga JA! De flesta av oss säger väl för guds skull nej hela dagarna till våra barn. Rätta mig om jag har fel. Men hur ofta säger vi JA! Var med! Klart du får göra
! Ja prova! ?? Alldeles för sällan om ni frågar mig.
Jag försöker tänka mig för varje dag så att jag inte instinktivt säger nej för enkelhetens skull utan att istället välja mina NEJ med omsorg och att istället tänka till och försöka få vanan att säga ja istället. Om jag verkligen menar nej så säger jag det. Självklart! Men om jag inte har en god grund till mitt nej och vet att jag kommer kunna låta mig pratas ner så kommer jag skapa en miljö där alla vet att mitt ord inte är att lita på. Mitt nej betyder inte nej... Om jag istället säger ja direkt så skapar jag omedelbart ett positivt klimat och en större tyngd för mitt nej när jag måste använda det. Strunt samma om andra skulle sagt nej i samma läge. Jag vill följa min inre vägvisare och mina personliga gränser vad som är ok. Barnen känner av om jag säger nej av någon annan anledning än att det vilar på min inre övertygelse.

Våga säga JA till livet och människorna runt dig! Vad har du att förlora? Vilket ord av ja och nej öppnar flest dörrar till lycka och utveckling?
Sug på den du ;)


torsdag 20 februari 2014

Blandad kompott...

Timme efter timme. Dag efter dag... Tiden flyter på hela tiden. Knappt har man hunnit krypa ner i sängen innan man sitter här och det är snart läggdags igen...
Känslorna kring det som hänt är många och väldigt olika. Jag kan vara så arg på dig för hur du kunde behandla mig samtidigt som jag vissa stunder ser dig som den mest kompletta av alla. Jag har funderat över varför jag inte riktigt sörjer dig. Jag tror att det kan bero på att jag i och med den sista tiden tvivlar på dina känslor för mig. Innerst inne vet jag att du älskade mig för annars skulle jag inte ha känt det. Du hade aldrig kunnat lura mig med en sån sak. Men intellektet verkar vilja få mig att tvivla. Kanske för att jag innerst inte vågar sörja... ?  Nu blev det snurrigt. Till och med för mig...

Jag har i alla fall lärt mig mycket om människor i och med det här. Speciellt om vissa.. Jag har blivit mer intuitiv och jag har blivit starkare i mig själv. Jag vågar ha tillit till min egen inre process och har lärt mig att inget tillstånd varar för evigt. Det förändras hela tiden...

Speciellt en människa har lärt mig mycket det sista, säkert utan att vara medveten om det. Mycket om min egen rädsla. Jag har varit fördomsfull och dömande inombords och även utåt. Jag har antagit istället för att fråga. Men jag har gjort det för att jag har varit rädd. Rädd för att veta, rädd för att se, rädd för att mista och rädd för att bli ensam kvar... Men jag har ändrat uppfattning och ser nu saker jag hindrade mig själv från att se tidigare. Jag har vunnit något på att släppa taget om mina rädslor. Jag har vunnit chansen att lära känna dig...

Nu ska jag ta mitt onda bäcken och lägga mig alldeles strax... Ska bara njuta av lugnet en liten stund först. Kanske en kopp te såhär lite spontant? Jo så får det bli..

Ha en bra kväll alla!