måndag 13 oktober 2014

Vingar..

Fick nyss till mig att lyssna på den här texten. Låten som vi lyssnade på så ofta...
Hur tolkade du texten egentligen...?
Tror du ville berätta nåt för mig.
Nu kan du flyga du fina... Tusen mil och tusen till...
Unnar dig din eviga frihet.

Hälsning från G

 klicka på länken ...

söndag 12 oktober 2014

Så nära men ändå så långt borta...

Så ofta, så ofta tänker jag på Dig och hur fin du var...
Jag tänker på kärleken som jag såg i dina ögon när du tänkte på eller pratade om eller med dina barn. Det fanns inget som du behandlade med sån vördnad som du gjorde dem du älskade. Jag kunde se hur värmen spred sig i hela dig när du berättade om dina barn och om när de var små.
Du berättade för mig om Marco. Du sa "Han har ett väldigt gott hjärta" "Han är speciell" "Tjejerna är väldigt förtjusta i honom också" Sa du och log ditt sneda lite blyga spjuverleende...
Du berättade om Emma och om hur duktig hon var på innebandyn. Du sa "Hon är så snabb och fastän hon är en av de minsta så är hon en av de bästa på plan" och du var stolt som en tupp...
Och så Meja... Du sa "Min Meja... Jag behöver min Meja"... Du berättade om hur vild hon var när hon var liten, om hur hon brukade samla saker och gömma dem. Du var stolt över att man kunde se redan från det att hon var väldigt liten att hon hade huvudet på skaft" Hon var smart... "Min påse..." kallade du henne.

När du hade dina barn runt dig så kunde jag se hur du verkligen njöt. Du behandlade dem som om de var de dyraste och sköraste av ädelstenar. Du byggde koja tillsammans med dem, tog med dem och sköt luftpistol, du hade med dem när du grejade med akvariet och du ville alltid att de skulle vara delaktiga i de beslut som togs även om du inte hade dem så mycket. Du brukade skojbråka med barnen. De fick brottas med dig och jag minns att jag såg upp till dig och ditt sätt att alltid prata med dem på ett respektfullt och kärleksfullt sätt. Du log alltid och blev aldrig irriterad när de tjatade och drog i dig. Du försökte alltid finnas för alla tre så mycket de på något vis kunde. Om du, som vid något enstaka tillfälle, hade sagt ifrån lite mer på skarpen, fick du jättedåligt samvete och mådde illa över det. Du var så känslig...
Varje gång innan de skulle komma så gick du i grubblerier över vilken film du skulle ha förberett. Det var så viktigt för dig att dom skulle få det som de var vana vid när de kom.

Jag läste igenom pappren från den utredning som pågick under de sista månaderna av ditt liv. Där beskrivs du som en helt annan. Den bilden är inte sann... Dina barn älskade dig. Du visste att de visste det och vi såg det både du och jag. Alla som kände dig och som umgicks med oss såg att kärleken som fanns mellan er var ömsesidig och väldigt stark. Alla tre kämpade för att få din uppmärksamhet och sin tid med dig.

Jag vet att jag och det jag förde med mig in i ditt liv blev jobbigt för dem. Marco drog sig undan mer och kände konkurrens av att det nu fanns en pojke till i huset. Meja fick dig alltid att skratta. Du roades så av hennes bestämmande och tillrättavisande sätt. Hon ville gärna styra och ställa med sina äldre syskon och även med oss vuxna. Men du blev aldrig arg... Oftast fick hon göra som hon ville och den enda som blev frustrerad var jag...på dig.  Haha. Hon testade mig ordentligt ibland. Men när hon märkte att jag stod kvar så öppnade hon till slut sitt hjärta och kom och myste till sig. Emma såg till att få den uppmärksamhet av dig som hon behövde. Hon ville alltid sitta i ditt knä när vi tittade på film och så satt ni i timmar. Hon ville alltid att vi skulle göra saker tillsammans. Hon var också den som jag kände accepterade mig mest. Jag visste ju att alla tre helst såg sin mamma och pappa tillsammans. Men du hävdade att dom kommer precis som mig förstå vilken fin människa du är och i förlängningen så kommer allt bli bra. Du ville absolut inte bråka om barnen även om du saknade dem då det gjorde ont. Du sa att "Det för inget gott med sig" "Bara tiden får ha sin gång så kommer det ordna sig".
Tyvärr hade du fel. Du blev varse det till slut. Du insåg till slut hur starka de krafter var som arbetade emot dig och oss.

Det gör så ont i mig att veta att det finns de som säger att du inte brydde dig, att du saknade empati, att du inte var snäll eller att du bara brydde dig om dig själv. Det är inte sant utan helt tvärt om och det var det här som blev ditt fall...
Du brydde dig alldeles för mycket om alla andra och vad folk ansåg eller trodde om dig, du var alldeles för snäll och lät människor trampa på dig och du hade empati som räckte till för ett helt kompani. Däremot så hade du inte verktyg för att hantera känslorna som kom när det rann över och du inte orkade känna mer...

Jag såg dig. Du var en otroligt fin människa rakt igenom som värnade om de du brydde dig om. De gånger du gjorde någon illa, sa dumma saker eller bara gjorde konstiga val. De gångerna var det inte du... Inte i din renaste form. Men du i grunden var så fin som jag beskriver dig.
Det var just därför jag gav dig chans efter chans efter chans... För att jag trodde på dig och jag ville att du skulle inse att du var som bäst när du bara var du. Att du aldrig behövde hävda dig inför någon. Du var redan så mycket bättre än de flesta.

Tyvärr finns du inte kvar här längre men du gav mig det finaste någon kan få... Minnah kommer aldrig få chansen att se dig. Men jag kommer föra den sanna bilden om den Gerry jag kände vidare till henne och alla andra. Det är ett löfte jag vill ge dig.  Jag är tacksam för att jag fick lära känna dig och för alla de fina stunder vi fick tillsammans. Jag är stolt över att du är pappa till min dotter. Jag hoppas jag kommer kunna vara en lika bra förälder som du skulle ha varit åt henne.

Hej tills nästa gång :)