torsdag 20 mars 2014

En latmasks tankar...

För några veckor sedan så var det en vecka på "Efter tio" med Malou på fyran som handlade om curlingföräldrar och helikopterföräldrar. Jag tycker att det är ett så fantastiskt fenomen det här med curlingföräldrar. Jag hörde hur föräldrarna som var med berättade om hur de gör allt för barnen. Städar åt dem, lägger fram kläder åt dem, de behöver aldrig hjälpa till hemma, de kör dem överallt, brer deras smörgåsar, köper allt åt dem.... Till och med löser deras konflikter med andra åt dem!
Herre jösses... Jag blir trött bara av tanken. Jag kan ju ärligt säga att jag är alldeles för lat för att bli en curlingförälder.
 När begreppet dök upp så hade det en väldigt negativ klang som jag minns det men nu verkar det nästan som om det har blivit något som föräldrar strävar emot! Framför allt mammor, med risk för att vara lite dömande. Tror vi att vi är bättre föräldrar för att vi gör allt detta för våra barn? Tänk om vi la den tiden på att prata och skratta tillsammans med våra barn istället... Bara en tanke...

 Dr Phil sa det så bra. Det var en familj som kraschat helt pga otrohet och bråkande och sånt och i familjen fanns tre barn som ville att allt skulle bli bra och två föräldrar som båda skyllde på den andre.
Något som dr Phil sa fick tillslut mamman att gå i försvar och berätta hur mycket hon faktiskt gjort för sina barn. Hur mycket tid hon offrat av sin egen, på barnen och det blev en lång utläggning.
När hon var färdig sa han: "Är det du vill få fram att du är en bra mamma? Jag hör dig säga att du är en aktiv chaufför och en bra städare..." He nailed it! Vilken underbar man denna Phil.

Ja ser det som mitt ansvar som förälder att gradvis hela tiden låta mina barn ta större och större ansvar för sitt eget för att tillslut helt kunna klara sig själv i stora världen.
Jag anser inte att jag hjälper mitt barn genom att kliva in och reda upp dennes konflikter utan tycker att den bästa hjälp jag kan ge är att finnas till hands för att prata om vad som gått fel och försöka ge verktyg för hur han/hon själv kan tänka nästa gång han hamnar i en liknande situation.

Jag försöker sätta mig in lite i hur en curlande förälder kanske kan tänkas tänka. Jag kan tänka mig att om jag skulle curla så skulle jag nog göra det antingen:
1. För att visa upp för andra att jag är en bättre förälder än jag känner mig som..
2. För att jag bär skuld för något annat område där jag känner att jag brustit.
Eller 3. För att jag har ett behov av att kontrollera min tillvaro för att få allting gjort på mitt vis.

Inte i något av dessa tre kan jag se spår av att det här på något vis handlar om att man sätter barnens bästa i fokus. Kanske någon curlar för att man bara vill göra precis allt för sina barn av ren kärlek. Jag vet som sagt inte vad som ligger bakom företeelsen eftersom jag själv är alldeles för bekväm och därför tar varje chans jag har att lära Sigge att "göra själv" så att jag så fort som möjligt kan lägga tiden på annat än att packa hans gympapåse och ryggsäck till exempel.

Jag tycker inte att ett bra föräldraskap kännetecknas av hur mycket man ger upp av sig själv som kvinna eller man utan om hur närvarande man orkar vara känslomässigt för sina barn. Eller att man orkar hitta en bra balans mellan att kärleksfullt sätta gränser, hjälpa, ställa krav och älska. 

Sluta curla! Börja leva! :)


lördag 15 mars 2014

Utmanaren redo!

Utmaningar är det som får oss att växa. Jag har nu skaffat mig en utmaning i att flytta tillbaka till huset som numer är MITT hus. Nu kan jag välja själv vad jag vill prioritera utan att ha några bromsklossar som hindrar mig från att följa min övertygelse. Först nu ska jag in med bergvärme och sen ska utsidan på huset få sig ett ansiktslyft. Flyttar gör jag om en vecka och jag är mitt i packandet för tillfället. Kartonger överallt och tomt på väggarna men vad spelar det för roll? Jag är ju lycklig. Ägt huset har jag varit med och gjort sen 2005 och Sigge precis lärde sig gå men ändå känns det verkligen som om det är något nytt för mig och känslan jag har nu inför att ta mig an projektet har jag inte haft tidigare.
Min bror sa det så fint. Han sa "Det är dags för dig att karva ut en bit av världen som är bara din. Som kan bli din och barnens trygga punkt". Och så känns det. Jag vill landa någonstans och rota mig. Jag vill att Sigge och Minnah ska ha en plats som de kan tänka tillbaka på och tänka att det vad här jag växte upp. Jag har ju hattat runt i olika förhållanden och bott på massa olika ställen de senaste tio åren och egentligen innan det också. Under grundskolan, när jag bodde i stöpa, är nog den enda tiden jag haft en fast punkt egentligen och det är fantastiskt mycket värt för mig. Det var den plats där jag kände varenda skrymsle och vrå. Det känns fint när jag tänker på det. Den känns som den vackraste platsen på jorden... Mitt enda riktiga hem.
Den känslan vill jag kunna ge mina barn.
O vad jag ska greja där. Klippa häckar och buskar och träd. För att inte prata om gräs! Men vad f*n... På med bikini och gummistövlar och bara njuta av att gå runt i solen! Inga fel alls.
Just nu längtar jag. Får se hur jag känner när snön ska skottas i vinter :P
Äntligen är jag min egen. Äntligen vill jag bli stor och stark och klara mig själv. Äntligen har jag nått en punkt då jag inte vill iväg någonstans. Då jag inte är rädd för att vara ensam. Jag känner mig inte ensam längre utan njuter av tiden jag spenderar med mig själv och mina drömmar och planer. Det känns som min tid för att bli min egen bästa vän.
Lägger väl in en "före" för att sedan kunna lägga upp en "efter"... Ansiktslyftet behövs kan man säga :P