lördag 31 januari 2015

Vår ängel...

Herregud! Vad var det som hände egentligen? Är allt det här verklighet? Kommer det vara så här nu och framåt? Hur är det möjligt? Ena dagen som vanligt för att nästa dag inte gå att känna igen och i nästa stund inte bland oss längre... Visste du egentligen hela tiden vad som var på väg att ske? Var du egentligen förberedd? Jag tror inte det.
 Det var så smärtsamt att se din reaktion när din största skräck blev verklighet. Det som du in i det sista inte ville vidröra eller tänka på. Å vad jag led med dig. Ville bara skrika men jag visste att det bara skulle göra mer ont i dig om du sett min reaktion. Jag valde att istället försöka lossa på de sista kilarna som fanns emellan oss och förklara hur mycket du betydde och alltid har betytt för mig. Att be om förlåtelse för de gånger jag handlat på ett sätt jag inte velat. Jag är glad att jag gjorde det. En lättnad att höra orden "Jag är inte arg på dig" medans du ännu kunde prata.
Det märktes så tydligt att i den stund du blev medveten om att hoppet var ute. I den stunden gav du upp. Blev tyst. Dina ögon mattades ner. Ditt leende var då blott ett minne. I den stunden slocknade det ljus du burit inom dig. Det som alla såg och älskade.
Vissa människor lämnar stora tomrum efter sig. Andra lite mindre. Med din enorma vänkrets, din förmåga att se människor och ditt sätt att få alla att känna sig välkomna och värdefulla så lämnar du inte ett hål utan en krater i vår värld. För i detta lilla hus på Ed. En så liten del av denna stora planet så rymdes otroligt mycket kärlek från både dig och Sören. Kärlek som många känt och fått ta del av.
Tack för att du funnits för mig. Tack för alla fina stunder vi delat. Tack för maten. Och tack för musiken.
Massa ljus och kärlek till dig från mig <3