Inre styrka...

Vad innebär det för dig att vara stark?
Den här frågan har förföljt mig länge...
Jag tycker det kan vara att veta när man när man ska stå upp för sig själv och när man ska ta ett kliv fram för att hjälpa nån annan. Att kunna erkänna sina fel och brister eller sina positiva egenskaper. Att kunna lägga alla sina sorger åt sidan för en stund och tillåta sig att vara glad. Det kan vara att välja bort människor ur sitt liv för att själv kunna må bra eller för att ge andra en anledning att utvecklas. Det kan vara att trotsa naturens lagar och våga testa det omöjliga  eller att kliva utanför sin egen trygghetszon.
Att göra det man tror på med andra ord!

Stark kan man vara på hur många sätt som helst men vad innebär det då att vara det motsatta?
Kanske kan det sammanfattas ganska enkelt?
Kan det vara att inte vara sann emot sig själv?

Jag tycker att så länge jag gjort mitt bästa med öppna ögon för mig själv och min omgivning och kan stå för konsekvenserna det får så tycker jag att jag visar på inre styrka. 
Allt jag gör gynnar inte alla andra. I alla fall inte ur ett kortsiktigt perspektiv.
De allra flesta av valen jag gör och har gjort tidigare har jag gjort för att bli lycklig ur ett långsiktigt perspektiv.
Jag valde till exempel att bryta ihop under våren, att möta de läskiga och skamfyllda sakerna från förr, våga se det jag inte velat se och lära mig att acceptera allt som de är.
Även om det varit jobbigt så har jag behövt göra det här för att kunna bli fri från det ur ett långsiktigt perspektiv..
Jag tycker att det är styrka.. Att inte bara ta vägen som är den lättaste för stunden. Den som gör minst ont just nu..

Det är en styrka att släppa kontrollen och istället våga ha tillit till att allt kommer bli som det ska vara. Väljer någon att inte vara en del av mitt liv så ska det vara så. Då skapas det plats för nya bättre relationer i mitt liv.
Med alla förluster kommer en livsläxa och gör jag inte den så kommer jag få omläxa, på omläxa, på omläxa. Tills jag gjort den..

Vilka är dina styrkor och dina livsläxor? Vilka situationer är det du hamnar i gång på gång? När var du stark sist? Sträck på dig! Att våga visa sig skör är också att vara stark..

Var stolt över dig själv!
/Sofia
 

Ingela "Ängela"

Idag saknar jag dig verkligen mamma.. Det finns så mycket som jag förstår att du hade rätt om idag som jag inte förstod när du levde... Så mycket som jag önskar att jag hade kunnat göra ogjort. Nu förstår jag hur du har haft det och hur stor du måste ha varit som hållit allt du visste och kände bort från mig.. För att inte påverka mig.

Jag önskar att vi hade kunnat prata om det. Hade du funnits så hade jag nog inte tvivlat lika mycket på mig själv. Inte känner mig så värdelös. Jag kände mig mycket starkare när du var i livet än jag gör nu. Även om vi inte var sams jämt.

Jag visste att du alltid fanns där. Du stöttade och tröstade.. Ibland tröstade du mig till och med när jag visste att det var jag själv som varit dum. Först nu med facit i handen förstår jag hur fint det var av dig.

När jag går och lägger mig på kvällen eller när jag känner mig ledsen och ensam så kan jag känna känslan av att hålla din mjuka hand i min.. den var len som silke.. Jag kan till och med känna hur du kramar min hand och du ler med stängd mun och har huvudet lite på den så att din smilgrop kommer fram.

När allt blir som tyngst tänker jag.. Vad skulle mamma ha sagt.
På så vis kommer du alltid leva vidare inom mig..
/Sofia

Fortsättning... Till oss vuxna barn...

Till dig som saknar och längtar efter en kärleksfull relation med en förälder.. Till dig som tror du bär skuld för att er relation tagit slut..
Igår skrev jag om mina tankar kring de val som vissa vuxna gör och hur de påverkar barnens självkänsla.

Själv har jag uppfostrats att vända andra kinden till. Att det enda kärleksfulla är att låta människor vara och låta dem vara som de är. Att inte kritisera... Att förstå och acceptera. Jättefint och helt sant..

Men att förklara hur jag känner är inte att kritisera.. Att tala om att "Det du gör, gör ont i mig" "Det du inte gör, gör också ont i mig" betyder inte att du inte accepterar vem den andra personen är. 

Relationen med en förälder går inte att likställa med någon annan.. En likvärdig, kärleksfull, respektfull relation mellan föräldrar och vuxna barn kan utvecklas till en relation där man också kan umgås som vänner, prata som vänner när det gäller vissa saker.
Men att se det som att "Nu är du vuxen så nu ska du se mig som en vuxen vän och ta lika stort ansvar för vår relation och sluta förvänta dig något av mig som förälder"... Det fungerar inte. Det är att smita från sitt föräldraansvar anser jag. 

Vi vuxna barn med medberoendeproblematik kommer ofta till en punkt då vi tröttnar på att låta oss anpassa oss till människor eller levnadssituationer som inte gynnar vår redan låga självkänsla.
Vi börjar besegra våra skammönster som styrt oss under ofta hela vårt liv. Vi börjar stå upp för vår rätt att tycka om oss själva. Vår rätt att ta plats och få vara "besvärliga".
Något vi oftast, antingen varit alldeles för mycket eller aldrig vågat vara alls. Vi börjar våga göra misstag. Våga släppa kontrollen över andras syn på oss. "Alla kanske inte måste gilla mig?"

Normalt sett sker den här frigörelseprocessen redan i tonåren, när puberteten inträder men vissa av oss är inte på en så trygg plats under den perioden så att vi vågar ge utlopp för de känslorna.
Så vi håller ihop oss och fortsätter vara "snälla" och fogliga och anpassar oss efter alla andra människor. Glömmer bort oss själva och gör allt för att passa in... Det här vet vi ju allihop. Det är ju ingen ny vetskap...

Men det som händer i vuxen ålder när vi börjar jobba med oss själva och står upp för oss själva kanske mot våra föräldrar och blir avvisade, kommer som lite av en chock!
Här står jag vuxen enligt ålder med egna barn, jobb med ansvar och helt plötsligt är jag ett litet barn igen... Utan en förälder som erbjuder en varm famn att gråta i...
Ofta har barnet varit föräldern och stöttat, älskat, tröstat och lyssnat under stor del av sin uppväxt.. Men när barnet börjar tycka och känna så blir det för svårt för föräldern.

Jag påstår inte att det är lätt att vara förälder eller att barn alltid gör rätt. Men för mig handlar föräldraskapet delvis om att låta barnet vara "besvärligt" eller "krävande" i perioder utan att svika. Alla människor ska självklart hålla på sina personliga gränser och inte ens föräldrar ska låta sig behandlas illa. Om så är fallet är det varje förälders ansvar att dra en gräns..
'Men i de historier jag hör så är så väldigt sällan fallet... Oftast läser jag mellan raderna att föräldrarna inte har den självinsikt som krävs. Eller att stoltheten är viktigare än relationen till barnet. Eller helt enkelt att föräldern själv inte utvecklats så mycket utan är kvar i sina egna obearbetade sår och sorger sen de var barn och därför kopierar det beteende de själva föraktat hos sina egna föräldrar...

Oavsett anledning så är det, kära medsörjande, inte vårt fel...
Jag anser att föräldrar har en viss skyldighet att jobba med sin personliga utveckling. Har man tagit på sig ansvaret för ett barns utveckling (vilket man ju gör när man skaffar barn) så tycker jag att, om man inte gjort det innan, har ansvar för att inte låta sitt eget förflutna bli ens barns öde.

Att förlora någon annan är smärtsamt men att förlora sig själv är förödande.
Så ta hand om det ledsna lilla barnet inom dig så som din förälder eller någon annan kanske inte gjorde/gör.. Stå upp för det inre barnet som den vuxna du är idag. Ta hand om henne/honom som om det vore ett av dina egna barn..
Fastna inte i sorgen och skammen utan lär av de svåra utmaningarna. Din förälder är inte måttstocken för ditt egenvärde. Det är dina egna tankar om dig själv som skapar din självkänsla.

Våga vara arg! Sluta vara beskyddare för din förälder.. Denne är vuxen nog att ta ansvar själv.
Ge hen möjligheten att utvecklas som människa genom att sluta acceptera dåligt beteende.
Du är värd att vara älskad för den du är!

/Sofia

En urladdning.. om föräldraskap...

Till föräldrar vars barn sagt upp kontakten..
Är du chockad? Förvånad? Förstår inte vad du kan ha gjort?
Förstår du hur långt det måste ha gått för att ditt barn inte ditt barn kunnat se något annat alternativ? Tror du att barnet tagit den lätta utvägen? Nej ett svårare beslut finns inte för ett barn att ta...
Tror du att bara för att ditt barn är vuxet så känner barnet annorlunda för dig än den gjorde när det var litet?
Fel! De speciella känslorna som ett barn känner i relationen mellan förälder och barn går aldrig bort.. Att känna sig kränkt, bortstött, utbytbar, förminskad, oälskad (listan kan göras lång), av sin förälder gör lika ont när man är vuxen som när man är liten.

Att vara förälder är att ha makt och kontroll över en annan människas självkänsla och egenvärde.
Självömkan, själviskhet, offermentalitet eller stolthet hör inte hemma i gott föräldraskap.
Att vara förälder innebär för mig att se och lyfta en annan individ, att ta ansvar för den relation som kommer att prägla en människas hela liv. Osjälviskhet.. Att vara en god förebild och vara den "större" när de svårare tiderna kommer. En bra förälder/medmänniska/vän använder sin kärlek, vishet och erfarenhet av livet för att stötta dem man bryr sig om genom svåra tider.. Det  innebär förståelse, förlåtelse och att vara en trygghet för andra när de behöver det...

Många verkar inte hålla med mig... Många verkar tro att barn ska göra sig förtjänta av sina föräldrars kärlek. Att barn ska se upp till sina föräldrar och respektera dem hur illa de än blir behandlade..
De verkar till och med tycka att barnen är skyldiga att vika undan och sluta behöva sin förälder för att föräldern skaffat en ny familj..
Det verkar också vara så att en del tycker att barnen på nåt vis ska acceptera dåligt föräldraskap för att de själva aldrig fick stöd eller kärlek från sina föräldrar?!

Finns det nån mer där ute som tycker att det här låter helt skruvat??
Det mest skruvade är ändå att det sker omkring oss hela tiden.. Jag hör så måna historier och så många liknar varandra.
Så många barn och "vuxna barn" som liter i tysthet.. Som skäms och lider av tron att om inte ens, den egna föräldern kan älska en.. Vem skulle då kunna göra det? Ihåliga barn som varje dag längtar  efter att föräldern ska ta sitt ansvar och visa att man är viktig..
Timmarna går, dagarna, åren... Smärtan går aldrig över... Kanske byts den ut mot förakt eller hat... Men det inre barnet kommer fortsätta längta och hoppas...

Till er andra ensamma och trasiga "vuxna barn"... Det är ok att vara ensam, men det är lättare att vara ensam om man vet att man är flera.. <3
/Sofia