Mammaskuldkänslor...

Det finns inget värre än tanken av att jag kan ha sårat Dig... Inget hemskare än att veta att jag kanske fått Dig att tro att Du inte är värdefull.
Dina handlingar kan driva mig till vansinne och få min bägare att rinna över men Du är alltid den viktigaste för mig.
Du utmanar mitt tålamod med Din förmåga att aldrig vara stilla och Din förmåga att låta högt och mycket men det som är jobbigast i hjärtat är ändå när Du helt ger upp och försöker vara precis den Du tror att jag vill att Du ska vara... Då hatar jag mig själv...
Är det så här alla mammor känner? Kvittar det hur bra det är? Kommer ribban för vad jag tolererar alltid höjas?
Jag kan säga tusen gånger om dagen hur mycket jag
älskar Dig men känner Du det i Ditt hjärta? Mitt allt...