Vad innebär det egentligen att bli vuxen? För mig handlar det om att våga acceptera mig själv precis som jag är. Att jag vågar stå för att jag inte alltid tycker lika som alla andra. Att acceptera att min barndom blev så som den blev. Det här fick jag med mig och det här fick jag inte.
Att bli vuxen för mig innebär också att jag vågar ta ansvar för både mina fel men också för det som jag tycker mig ha klarat av med bravur. För mig har det också blivit tydligare vilka pubertala mönster jag har haft tidigare och också vilka jag fortfarande har. Ibland hamnar man i situationer eller bland människor som hjälper en att se det mer tydligt än annars. Idag hamnade jag med ett gäng kvinnor i övre medelåldern som hjälpte mig med detta. Tack till er! Ni har hjälpt mig få syn på mig själv och motiverat mig att fortsätta framåt.
Livet enligt mig handlar inte om hur mycket tur man har eller hur mycket man sliter för att nå sitt mål eller vilka olyckliga händelser eller människor som råkat komma i vägen för vår lycka.
Olycka drabbar oss alla. Ofördelaktig vänskap likaså. Mer eller mindre gynnsamma uppväxtförhållanden har vi alla fått vår del av.
Vad är det då som gör att vissa av oss orkar känna lycka ändå? Frågar du mig så finns det ett väldigt viktigt ord som jag tror gör, kanske inte hela men stor del av skillnaden, och det är ACCEPTANS.
Att orka acceptera att man har gjort fel val ibland. Acceptera sitt "helvete" eller sina "helveten" som man han ha tvingats utstå, eller faktiskt valt. Och att ta lärdom.
Acceptera sin del i det dåliga. Förlåta sig själv. Fokusera på drömmen och trivas i nuet.
Känna sig ok med att stå ensam och att vara trygg i att man känner att man inte kan eller vill tillhöra en grupp för att man inte kan identifiera sig med dess förhållningssätt till ex, livet, relationer, konflikter, värdegrund eller personlig utveckling, etc.
Men jag kan förstå att många tycker att utveckling är skrämmande, just för att i utvecklingen så blir man oftast ganska ensam för en tid. Eller känslan blir den i alla fall. Universum har ju den lilla egenheten att det placerar oss tillsammans med likasinnade som oftast befinner sig i samma fas som vi och när vi tar ett kliv framåt så är det ju långt ifrån alla som gör detsamma, vid samma tidpunkt. Utvecklingen är ju en personlig resa. En mycket individuell process som det är svårt att göra tillsammans med sin "flock". Men om personlig utveckling är ett önskat tillstånd eller rentav ett behov så har man oftast inget val när stunden kommer. Det är bara att hänga med. Är man medveten om sin process så tror jag att få människor känner sig bekväma i att gå tillbaka till innan man blivit medveten.
Så jag skulle vilja tacka universum för den svåra och mycket ensamma tid som jag gått igenom de sista två åren. De har gjort mig till en mer tacksam Sofia som lärt mig vikten av acceptans. Den har också fått mig att inse vad som är viktigt för mig, i mitt liv. Vilka människor som vill utvecklas och vilka som stått och står still. Den har fått mig att våga stå för mina val och att tycka om mig själv trots att kanske andra människor inte gör det. Jag känner inte längre något behov av att förklara mig. Jag behöver inte bekräftelse från människor i periferin. Jag har förstått vikten av att bilda mig en egen uppfattning och att inte tolka utifrån andras ord och "sanningar".
Nu väntar en ny tid för oss. Jag har funnit min plats, min kärlek och min motivation. Jag har fått nya perspektiv och nya mål. Livet är både tryggare och mer spännande än någonsin. Livet är inte igår eller imorgon. Det är det som händer i denna sekund.
Det finns inga ursäkter till att inte känna lycka under större delen av livet...
Make it happen!
