Sedan jag blev mamma så har mitt dåliga samvete förföljt mig. Dåligt samvete för att jag inte ägnar nog mycket av min tid åt min son, för att jag inte ser till att han deltar i fler fritidsaktiviteter, för att han inte får leka mer med kompisar, för att han inte får spendera mer tid med sin mormor och morfar och ta del av lyckan det innebär att ha sådana. Men förstår ni? Det går inte ihop! Jag jagar min egen svans! Jag lever med drömmen om att vara "good enough", intalar jag mig själv, men jag ger mig själv inte chansen.
Jag skulle vilja träna några gånger i veckan men jag vill inte lämna bort honom ens för någon timme för att jag är rädd för att "folk" ska tycka att jag är en ytlig och oengagerad mamma. Men ärligt... Vem skulle bry sig om ifall jag åker och tränar två timmar i veckan när jag har min son hemma? Jag lovar att ingen skulle ens höja på ögonbrynen! Istället skulle nog "folk" säga att "Det är viktigt att man ger sig själv lite "ego-tid" när man är mamma." Dom där "folk", borde jag inte bry mig så mycket om. Ska man va helt ärlig så skulle de nog egentligen inte ägna en sekund av sin egen tid för att reflektera över hur jag lever mitt liv. Oj då. Hamnade visst på ett litet sidospår där.. Det bor en liten narcissist i var och en av oss.
En paradox till. Jag får dåligt samvete för att det känns som om jag utnyttjar mormor för hjälp med barnpassning eftersom jag tycker att när jag valt att skaffa barn så har jag också ansvaret för att ge honom det han ska ha. Jag vill inte belasta någon. Men jag har samtidigt dåligt samvete för att hon inte hinner träffa honom så mycket som hon skulle kunna med tanke på att vi bor så nära varandra.
Jag får dåligt samvete gentemot min sambo om jag vill åka iväg och göra något med mina vänner på helgen. Till exempel ta en fika på stan i en timme eller gå ut på fest en lördag. På något vis känner jag ansvar för att han ska ha en rolig vardag också. Men jag får också dåligt samvete för att han inte umgås med någon annan än mig... Men ni hör ju. Nu får jag ge mig!
Hur ska man då göra för att bli av med det dåliga "mamma/sambo-samvetet". Jag tror att det enda man kan göra är att påminna sig själv ofta om vad det är som egentligen är ens eget ansvar och vad som är någon annans. Till exempel...
Om min son är hemma och knallar runt mina ben och klagar över att han har tråkigt så kan jag försöka minnas att huruvida han har roligt eller inte faktiskt inte är mitt ansvar. Mitt ansvar är att se till att han får en lugn stund innan han ska lägga sig så han orkar med att gå i skolan. När jag själv var liten och hade tråkigt så sa mina föräldrar ofta till mig att "Bra då sätter du dig ner och har tråkigt här en stund". Och det dröjde inte lång stund förrän jag hade ett nytt projekt på gång. Man skapar sin egen lycka.
Exempel nummer två på att ta ansvar för sitt. Att mitt liv ska fyllas med glädjefyllda stunder är mitt eget ansvar. Hur mycket tid jag än lägger på andra så bidrar jag med mest genom att skapa lycka för mig själv. Inte på andras bekostnad förstås. Jag vet inte hur det är för er men då är det inte riktig lycka för mig.
Så.. Nu har jag trasslat in mig så jag tror inte jag vet själv vad jag menar..
Nu ska jag pussa på ett av objekten för mitt dåliga samvete... <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar