Ilska...

Idag har jag haft en sån där "arg-dag" som jag kan ha ibland. En dag där man har känt att det bubblar som varm lava inuti bröstet och man bara är en "felaktig" min ifrån att explodera i vilt raseri. Fy, va jag hatar dom här dagarna. För såna här dagar glömmer jag bort det som är bra med att vara jag. Jag glömmer hur jag egentligen är och vill vara. Och jag beter mig på ett vis jag varken vill eller bör bete mig på. Pinsamt. Jag blir pinsam inför mig själv. Men det känns som om någon sitter i mitt huvud och styr mina mungipor neråt, styr mina ögon att inte titta Honom i ögonen och styr mina händer bort från personen jag älskar. Men inombords så skriker en liten flicka
"- Krama mig! Säg att det inte gör nåt att jag sa nåt dumt! Säg att det är okay ändå fastän jag betett mig illa. Säg att du förstår mig och att mina känslor får komma ut. Säg att du älskar mig oavsett hur jag beter mig ibland." 
Idag fanns förståelse och min ilska la sig redan tidigt. Hur ilskan bemöts är av största vikt...
Men i stundens hetta är frustrationen total och hela min sfär osar av besvikelse, ensamhet och förtvivlan.

Min största lycka i livet, min underbara son. En liten kille med det största av hjärtan. Jag älskar honom mer än livet självt. Mitt lilla hjärta har idag visat prov på att också vara i kontakt med sina känslor och har också visat att han kan uttrycka hur han känner i ord och det gör att jag känner att jag lyckats med det jag kämpat för ända sen jag blev hans mamma. Han har som tur är inte utsatts för mitt ymniga känsloliv idag och det känner jag mig stolt över även om min kära sambo fått utstå detta vid flertalet tillfällen. Förlåt mig...

Love 4-ever...