Sanningar, och början på en saga utan ett lyckligt slut...

Jag skrev när jag startade den här bloggen att jag vill att det här ska kunna vara en plats för mig och andra att säga sanningen. Men ack va fel jag hade! Hur gärna jag än vill så är jag väldigt begränsad i vad jag kan skriva om. Jag har insett dom senaste månaderna hur mycket saker jag faktiskt bär inom mig som jag inte kan yttra till någon. Så många där ute som jag inte vill såra om än omedvetet.
Så ni som tror att ni känner mig på djupet... Tyvärr :/

Så mycket jag vill säga men utan att nån ska höra... Får göra som min kära vän Lena. Jag får gå ut och krama träd helt enkelt. Dom sägs vara helt fantastiska på att lyssna...

Jag tänkte idag börja berätta min version av en saga om ett barn som en gång fanns i mitt liv. Den är smärtsam och fruktansvärt vinklad... Detta är alltså ingen sanning utan min uppfattning om vad som hände och mina känslor. Jag skriver om det här för att jag märker att jag varje gång som ämnet kommer upp fastnar i det och har svårt att ta mig ur det. Därför att det här en av mina stora sorger.  Kanske finns också en förhoppning om att någon med en annan uppfattning ska läsa och kanske få en större bild av det som hände.

Den 8e maj blev jag tillsammans med en kille, R. Jag blev störtförälskad! R väntade då barn med en tjej han varit tillsammans med tidigare. Ett förhållande som på Rs initiativ tagit slut innan graviditeten var känd.
Mamman, H valde att behålla barnet och R tog på sig ansvaret och uppgiften trots att hon var den sista personen i världen som han ville ha en livslång relation till. H var då i 6e månaden och jag valde att hålla mig utanför allt detta förutom genom att stötta R.

Jag såg fram emot att vara med om allt det som skulle hända, barnets födelse, se det växa upp,se R som pappa. Däremot så trodde jag ju att H hade för avsikt att släppa in R som pappa fullt ut. Dagen kom när H åkte in på sjukhuset och barnet skulle födas. Jag skjutsade in min kille till förlossningen och kysste honom hejdå och önskade honom lycka till... När dörren stängdes bakom honom kom gråten...

Där började de värsta fyra dagarna i mitt och Rs förhållande. Hade jag vetat då det jag vet idag om hur det skulle bli så hade jag lämnat R under de dagarna. Jag hade hellre sett till att inte ha någon del i den här fasansfulla karusellen än att stå här med ett ton sorg på mina axlar, helt maktlös utan varken rättigheter eller möjlighet att påverka. Jag önskar inte min värsta fiende att gå igenom det som jag gick igenom under de fyra dagarna som dom var på förlossningen och patienthotellet eller åren som skulle följa därefter. När de kom hem fick jag veta. Jag skulle ju inte få ha med det här att göra alls.. Jag kan förstå att man är rädd att släppa in nya människor i sitt barns liv... Men låt mig säga. Detta var bara början...

Någonting dog i mig den dagen han föddes. Det känns hemskt att säga det men det hände något. En lampa släcktes. Jag som väntade på att ljuset skulle tändas bara han kom ut. Jag förväntades vara lycklig men inombords grät jag. Jag förväntades vara stark och förstående min  inuti var jag ett litet barn som stod mitt i rummet och skrek.. "Se mig!!!", "Fråga MIG hur det känns!!", "Förstå att jag menar att det känns skit när jag säger att det känns bra!!"
Det är väl för faan ingen som blir lycklig när ens nya kärlek får barn tillsammans men någon annan!! Varför förstod ingen det. Varför förstod inte JAG att jag inte behövde vara lycklig för det här??!! Varför skulle jag spela stark och förstående??!! Nu visste ju ingen... Mina känslor kom aldrig ut... Jag bara förstod och förstod och förstod hela tiden.. Men jag glömde bort att ta mig själv på allvar. Att lyssna på mig själv. Andras bild av mig som någon "övernaturlig förståare" Nån storsint jävla "Über-människa" var viktigare för mig än mina verkliga känslor... Jag önskar att jag gjort annorlunda...

Nu fyller gråten hela mitt väsen och ilskan hela mitt bröst...
Historien är lång. Jag får ta den bit för bit annars tappar jag fokus.
Men känslor måste ut och detta är mitt sätt...