Vuxet...

Med risk att uppröra människor skriver jag det här... Och någon kommer säkert känna sig väldigt träffad men erfarenheterna kommer från flera olika relationer även om det kanske kan verka vara på annat sätt...

Jag blir så förbannat jävla trött på en grej... Och det är alla killar som säger till mig när jag försöker kommunicera på ett vuxet sätt "Du låter som en jävla psykolog", "Jag tänker fan inte älta och analysera allt hela tiden bara för att du tycker det är så jävla kul" eller varför inte, "Jag reagerar annorlunda än dig. Jag behöver inte prata om grejer utan jag går undan ett tag så är det bra för mig sen" Ursäkta mig. Jag vet att jag citerat väldigt rakt av vissa personer nu men just nu är jag upprörd och då får det va så.

Ärligt! Är det så fel med att försöka bete sig vuxet? Är det så fel av mig att förutsätta att den jag pratar med faktiskt är rak mot mig och säger som det är när jag frågar något? Är det så fel att vilja analysera vad det är som kontinuerligt skapar problemen och fundera över om man på något sätt kan göra annorlunda eller om det ligger för långt ifrån sin egen personlighet så att man känner att man inte kan mötas halvvägs? Ja det kanske är väldigt "vuxet" eller kanske man "låter som en psykolog" men so what?? Vart i ligger problemet? Den dagen det blir viktigare att få bråka som man vill på något fjortissätt, än att rädda sitt förhållande, så är man nog inte redo att ha ett vuxet förhållande.

Jag har gått mycket i tankarna om ifall jag är konflikträdd eller inte och jag har kommit fram till att svaret är både ja och nej...

Ja, jag är konflikträdd när det gäller hetsiga personer som gapar och skriker och slår omkring sig. Och det beror på att jag av tidigare erfarenheter lärt mig att såna människor kan vara farliga.

Men nej, jag är inte konflikträdd när det gäller att fullt ut ta sig an en diskussion som kommer att innebära att man antagligen blir ovänner. Jag kör verkligen inte huvudet i sanden när det gäller konflikter i relationer utan det som ligger och trycker tycker jag ska få komma ut. Det inte bara "ska få" komma ut utan det SKA ut... Det är bara så för stenen i skon den bara växer och växer sig större om man inte plockar fram den. Och till slut har den trasat sönder hela skons insida och då går den inte längre att laga... Så är det med konflikter också...

Ja visst "det är sunt att bråka. Om man inte bråkar så skulle man inte ha några känslor för varandra. Det är bra med dynamik. Det är så skönt när man blir vänner igen..."
Men jag har på något vis gått förbi det där känner jag.. Jag förväntar mig bli behandlad med respekt, få ett vuxet bemötande. Och skulle jag inte behandla min omgivning och de jag älskar med detsamma så är det mitt ansvar att ställa det till rätta och be om ursäkt och handla därefter...

Här följer några exempel på vad jag anser vara "omoget beteende"

1. Att vända kritiken tillbaka mot personen som ger den. Ex: "Jag skulle vilja att du städade efter dig lite bättre." Motsvar: "Men du då? Håller du så jävla kliniskt rent själv hela tiden?" Ta för fan personens önskemål på allvar. Det vuxna vore, tycker jag, att ställa sig frågan. "Har jag blivit sämre på att städa undan efter mig? Skulle jag kunna göra det bättre? Vill jag göra det för att det underlättar den andres börda? eller, kan det kanske vara något annat som egentligen ligger och trycker?"

2. Att bli förbannad och gå till "attack" så fort någon har en annan åsikt än en själv. Behöver inget exempel egentligen. Jag tycker att det visar på osäkerhet och dålig självkänsla.

3. Stönighet och stolthet Ex: "Jag tänker minsann inte ge med mig. Nu har jag sagt en grej då måste jag stå på mig även om det betyder att jag måste vara otrevlig och kränkande för att få tyst på den andre." Jag säger bara en sak Väx upp!! Det är moget att erkänna när man har fel!! Det är vuxet och det gillar jag! Det uppskattas!

Det man ger ut får man tillbaka av andra. Så är det bara! I det långa loppet kommer allt tillbaka till en själv.

Den gyllene regeln fungerar alltid och har man den alltid med sig så kommer man långt...