Skam... Skuld... Hemska känslor. Känslor man inte vill känna. Arga snickaren sa en bra sak härom dagen. "Vad händer när du bär på skuldkänslor? Jo du blir passiv..." Och det är så sant. Det är så vanligt att man utan att man utan att man tänker sig för, speciellt gentemot sina egna barn, skammar dem och får dem att känna skuld. Kommer på mig själv många gånger varje dag när jag säger grejer som "Men sigge!" (Med ett ledset tonfall, som om han skulle ha varit till besvikelse). Eller när man tystar honom när det är folk man inte känner så väl med eller när man är på nya platser. Som vuxen känner jag så himla väl om någon skäms för mig och jag mår jättedåligt av det och barn är ju många gånger känsligare än oss. Våra barn tar våra ord på allvar. Våra ord är nästan lag och dom litar på att det vi säger är sant. Känner de sig i vägen eller jobbiga när vi gör saker tillsammans så blir det lätt deras sanning och vad händer då? Har man tur så har man ett barn med en stark överlevnadsinstinkt, det barnet kommer förmodligen bli överaktivt och pocka på föräldrars och alla andras uppmärksamhet tills det får den bekräftelse den söker. Har barnet inte den inre styrkan kan barnet stället bli passivt och tillbakadraget, få svårt att stå upp för sina åsikter och annat. Båda typerna av barn har ådragit sig en "skamskada". Båda typerna av barn visar tecken på det fast olika tecken.
Nu säger jag inte att mina "Men Sigge!" när ett vattenglas åker i golvet för femte gången kommer att "skamskada" honom eller någon annan heller. Men jag tror att det är viktigt att påminna sig själv varje dag att visa sina barn den respekten man själv vill bli visad av andra. Jag hör så många typer av skuldskapande uttryck. Till exempel... "Du gör mig så ledsen när du gör så", "Nu har du förstört den här kvällen!" "Du hade ju lovat mig att uppföra dig", "Att du aldrig kan komma ihåg någonting!" "Nu skärper du dig/sköter du dig"... Ja listan kan bli hur lång som helst... Tyvärr... Jag kommer göra mitt bästa för att ändra mitt sätt att prata med mitt barn även om jag känner att jag har ganska bra koll på hur jag uttrycker mig för det mesta...

Dessa tankar väcktes av mitt eget dåliga PMS humör som visat sitt fula tryne igen och av en fruktansvärd historia som jag fått höra av en vän som jag inte tycker blir behandlad av respekt eller blir älskad för den hon är av sin far... När man är barn är man beroende av sina föräldrar men som vuxen anser jag man väljer sitt umgänge och jag anser att även blodsband kan bli mindre viktiga i vissa fall.
Så till Dig min vän: Du väljer vilka personer som förtjänar din respekt, din omtanke och ditt goda sällskap. Och Han har mycket mer att förlora än du har. Glöm aldrig det. Dina vänner kommer aldrig vända dig ryggen. Du gör inget fel och du ÄR inte fel på något sätt. Du förtjänar att vara lycklig!

Snart är det helg och den ska verkligen avnjutas på många sätt.. Nu ska jag hämta hem hjärtat från fritids. Trevlig helg! Eller just det... En dag kvar ju :P