Hämtat från andra bloggen

Här och nu

måndag, 30 januari, 2017, 12:05

Att vara här och nu är nog bland det svåraste jag vet. Ändå har jag tusentals recept på hur jag ska göra för att bli bättre på det. Tankarna snurrar ju runt hela tiden och är jag still och lyssnar på dem så skapar det stress och sysselsätter jag mig så skapar det stress. Det känns som om livet rinner iväg men att jag är för upptagen med att tänka för att hinna leva. Jag vet att jag egentligen vill och behöver gå ut i skogen och bara gå för det är bra för själen att röra sig i naturen. Bra för att få syre till hjärnan, hjälper kroppen att självläka osv osv men jag förmår mig inte riktigt... På ett sätt så förstår jag mig själv.. Jag är i en depression och sorgeprocess men jag vill heller inte acceptera att jag inte gör ALLT som jag vet är bra för att må bra fortare.
Ok Sofia nu är det dags. Stanna upp och andas. Jag ska inte stressa. Det ska inte gå fort. Hela livet har jag haft den strategin att jag inte låter något beröra mig på djupet. Jag har sett det som en styrka att jag kunnat vandra vidare i livet, framåt, utvecklas, lära av det som jag varit med om, vara stark osv... Jag vill fortsätta att vara sån också till viss del. Men vad det här gjort med mig har varit att jag när jag verkligen hade behövt stanna upp och tillåta mig att känna så kunde jag inte det, för jag visste inte hur man gjorde.
Jag själv har den bilden av mig att jag är den där som alltid är deprimerad eller alltid är ledsen och nere. Det är i alla fall så jag har känt mig och om någon har sagt något annat så har jag tänkt att den personen kan ju bara säga så som ett försök till att muntra upp mig. För min övertygelse har varit att det som jag känner inuti och mina föreställningar om mig själv är det som ni ser som ser på mig. Därför har jag många gånger hållit mig borta från att umgås med människor. Inte för att jag inte tycker om dem utan just för att jag gör det. För att inte belasta dem med det som jag tror mig förmedla. För det är inget som jag egentligen vill vara eller egentligen tror mig vara.
Så nu är frågan... Hittar jag mig själv uppe i skogen? Eller hittar jag mig i köket med hög musik? Eller hittar jag mig själv på gymmet? Hittar jag mig i skrivandet, meditationen, i andningen, i att inte tänka?
Nej.. Jag orkar inte. Det första jag behöver är mat.. Därefter får jag prova mig fram tror jag.
Tick tack, tick tack.....

Skogspromenad

måndag, 30 januari, 2017, 17:28

Det blev en promenad i skogen och en stunds stillhet med ryggen mot en gran tillslut. Lyssnade på bäcken som porlande intill..
Dagens insikt:
Jag VILL vara den som klarar av saker. Men jag vill också klara av att bli buren. 

Konsten att inte värdera..

måndag, 30 januari, 2017, 20:09

... är en konst som jag vill behärska. Konsten att göra varje val med hjärtat istället för med huvudet. Spelar det egentligen någon roll om vi äter i soffan? Måste det finnas en särskild läggningstid eller går det att se på graden av trötthet när det är dags?. Vilka "regler" har jag instiftat för att jag lagt en värdering om att jag anser det vara "rätt"? Kan det som känns fel idag kännas rätt imorgon och är det ok i så fall? I samhället anses det vara bra med fasta rutiner. Men vad vill jag ha rutiner för egentligen. Är det läggtider, städrutiner, läxrutiner? Är det det som skapar trygghet? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det är bättre att skapa rutiner för att det alltid ska kännas bra att vara ärlig. Eller för att hantera konflikter på ett bra sätt. Eller för att göra bra val i största allmänhet. Rutiner för att lära sig hantera pengar, kostvanor, hygien eller relationer.
Kontrollbehovet är en medberoendes följeslagare och något vi brottas med varje dag. Men ja tränar mig på att släppa alla mina föreställningar om vad som är rätt och fel och att göra mina val med hjärtat istället för med hjärnan. Som medberoende har jag gjort många val utifrån andras behov. Eller vad jag trott vara deras behov. Underlättat för andra på min egen bekostad. Offrat mitt välbefinnande för andras problem. Jag har släppt fel människor alldeles för nära inpå mig. Människor som inte orkat ta sitt personliga ansvar. Människor som egentligen borde ha ställt upp på mig och funnits för mig och inte tvärt om. Detta har lämnat mig hudlös och därför har jag utvecklat ett kontrollbehov för att inte bli sårad. Jag har lärt mig stänga av mina behov och mina känslor för att inte skapa obehag hos andra. För att inte vara besvärlig. Men det har gjort att jag kanske verkat hård och kall för att jag inte pratat utifrån hjärtat.
Den stora besvikelsen över hur jag gång på gång svikit mina egna behov eller låtit människor överträda mina gränser har skapat bitterhet och självförakt som i sin tur gett mig en dålig självkänsla...
För att vända det här så behöver jag börja ta beslut och prata utifrån hjärtat. Bli medveten om vilka gränser och vilka behov jag har. Börja leva som jag vill leva istället för att kopiera någon annans liv eller drömmar. Omge mig med människor som jag vill ha i mitt liv och inte bara de som behöver mig för min gränslöshets skull. Människor som respekterar mina behov och som kan acceptera att jag ibland även säger nej.
Jag är stolt över att jag inte dömer och över att jag kan vara väldigt diplomatisk men jag vill bli bättre på att våga ha en egen åsikt och på att våga ta ställning.
Min läxa den här veckan och min utmaning blir att vara mer i hjärtat när jag pratar med barnen och Fredrik. Jag känner, jag tycker och Jag vill, är mina "ledfraser". Nu verkar Minnah vara redo för att gå och lägga sig och när jag gjort det så ser jag fram emot ett parti skitgubbe med Sigge innan han letar sig i säng.
Natti natti.