Tävlingsmänniskor och svartsjuka...

Blääää!!! Jag blir så sur! Jag är så värdelös på Rallyspel på TV-spel... Försöker hålla humöret uppe och tänka på att det bara är ett spel och att det är helt ok att det inte går så bra. Att det viktiga är att vi har roligt tillsammans, jag Robin och Niklas här... Men det går inte! Jag är så grymt tävlingsinriktad och direkt som jag märker att jag inte blir bättre medan dom andra lär sig behärska bilarna, kurvorna, spelet och banorna så tappar jag allt självförtroende och blir superbesviken på mig själv! Då går allt bara åt helvete och så tycker jag att det är pinsamt och tråkigt. Dricka drinkar är jag däremot väldigt bra på. Jag var också väldigt duktig på att stå ut med att lyssna på killsnacket här som gällde min kära (på tv-spel) bättre hälfts tidigare relationer.

Undrar om min svartsjuka har ett samband med min tävlingsinriktade läggning... Ja, jag erkänner jag är svartsjuk. Inte sjukligt svartsjuk men ändå svartsjuk. Det är först nu jag vågar erkänna det. Jag levde under flera år i en relation där jag inte tilläts vara svartsjuk. Och anledningen var att den här killen bedrog mig med andra kvinnor under flera år men inte vågade stå för det. Då var det lättare för honom att skrämma bort mina frågor med hot och förtryck än att behöva stå till svars inför frågor om hans syndfrihet. Så jag kan med rak rygg säga att jag är svartsjuk ibland och det är helt okay och det gör inte mig till en dålig eller kontrollerande flickvän. Jag får istället ett kvitto på att min älskling, trots bråk och annat är viktig för mig och att jag älskar honom. Han är min och bara min! ;) Han är dessutom otrolig på det sättet att han nästan uppskattar att jag blir lite svartsjuk. Jag tillåts vara den jag är med alla mina fel och brister.. Nu pratar jag jag om svartsjuka som något som är bra. Det är ju inte riktigt så jag menar. Svartsjuka kan ju verkligen förstöra relationer och förpesta tillvaron för vem som helst. Det är den mest fruktansvärda känslan jag vet och jag unnar ingen att få känna den. Men som allt annat så går det alltid att vända saker till något positivt. Min terapeut lärde mig att se saker på ett nytt sätt. Jag berättade för henne om mitt dilemma att jag upplever mig själv som konflikträdd som resultatet av tidigare relationer och då sa hon till mig: "Men Sofia. Måste man vara bra på att bråka? Är det inte okay att vilja låta bli att bråka? Är det inte så att din "konflikträddhet" gör dig till en vänlig och behaglig människa att umgås med? Och vet du? Jag tror att du egentligen är väldigt nöjd med att vara den du är.." Efter det har jag förstått att de sidor man har som man upplever som brister går att vända och se som något positivt om vi gör det valet. Nu svamlar jag bara... Tv-spel var iallafall inte min grej... Typiskt :( Jag vill verkligen va bäst på allt jag gör "Annars är inte jag med!!" ;)
Nu ska jag va lite social med boysen och va sådär grabbig som bara jag kan!  
Ciao!