Good enough...

Jag borde verkligen fortsätta packa upp lådor jag. Är det inte min familj jag har dåligt samvete gentemot så är det mitt hem. Det fanns en tid i mitt liv när mitt hus var i stort sett kliniskt rent och pedantiskt uppstyrt varje dag. En tid då jag städade hela dagarna och höll efter alla jämt. Det var under den tiden då jag hade sambo och två barn. Låter hemskt med hade två barn men det är faktiskt så det känns. Historien om det är bland det mörkaste och mest smärtsamma som finns i mitt inre och en historia som jag kommer försöka pysa ut lite av då och då för det är något jag känner att jag nog kommer behöva bearbeta för resten av mitt liv. Bara som nu när jag plockar fram minnena så börjar hjärtat slå hårdare och ojämnt, ett tryck över bröstet kommer och jag känner hur tårarna trycker på bakom ögonen, käkarna och nere i halsen.

På den tiden var mitt inre i ständigt kaos och även om jag kan tänka mig att mitt liv såg oerhört bra ut utifrån så var det verkligen inte så. Eller vad är lycka egentligen? Jag hade ju ändå på något vis energin, motivationen och orken att sköta om ett hem och två barn på ett sätt som för mig idag känns som en omöjlighet. Jag flyttade under den tiden väldigt ofta. Ungefär en gång i halvåret. Och mitt hem hade då aldrig kunnat vara så här halvfärdigt som det är nu. Vi flyttade in här för tre dagar sen och jag har fortfarande ett tjugotal kartonger som står ouppackade bakom mig där jag nu sitter och jag tycker det känns jätte slött av mig men samtidigt så känner jag mig så nöjd med att kunna sitta här utan hysterin över att vara tvungen att få det klart.

 Jag avlade  för några år sedan ett löfte till mig själv. Ett löfte om att sluta försöka vara perfekt, om att inte jaga efter en familjesituation jag inte orkar upprätthålla utan att stressa sönder mig själv. Jag ville försöka hitta balansen i mitt liv och vara sådär lagom perfekt. Och jag känner mig nu helt okay med att låta det ta lite tid att bli färdigt. Jag måste faktiskt inte få allt färdigt med en gång. Jag kan göra det som behövs just nu men ta tag in det lite mer seriöst när Robin kommer hem igen på fredag. Samtidigt som jag skulle vilja göra massor klart för att göra honom glad och visa min goda vilja. Den ständiga inre kampen och konflikten.

Hoppas bara att jag inte slappat till mig för mycket, för jag saknar faktiskt att ha den orken som jag hade då. I alla fall en del av den. Men jag känner inte alls den stressen som jag gjorde förr och det är ju verkligen positivt. Skönt att äntligen kunna lägga mig ner när Sigge lagt sig och bara slappa framför tv:n ända tills jag lägger mig i sängen istället. Att kunna laga mig något enkelt snabbt när jag kommer hem utan att behöva fundera över kolhydratintag och vad man behöver göra för att förbränna det man fått i sig och stressa upp sig över det. Skönt att vara okay med att "skjuta upp till morgondagen" det jag egentligen hade kunnat göra idag. Jag kan istället vara nöjd med det som jag faktiskt har gjort och veta att jorden snurrar vidare även om handdukarna ligger kvar i sin låda och jag än inte burit upp något på vinden.

Btw.. Att man måste titta på det här jävla "En unge i minuten" och bli blödig varje vecka!
Happ... Då blev man bebissjuk igen då. Tur att det inte går på trosdag eller fredag kväll istället ;)
Ciao...