måndag 25 april 2011

Oh shit!!

Vad är det som händer!? Varför beter vi oss som om vi vore 15 år ?! Jag blir så jävla ledsen på oss! Det är under våran värdighet att bråka som vi gör! Kalla varandra elaka saker, beskylla varandra för saker vi gör själva, vara för stolta för att be om ursäkt, gapa och skrika på varandra, smälla i dörrar och hota med att göra slut...

Vad är det som får en att göra varandra så illa när man egentligen vill varandra så väl? Älskar man för lite eller älskar man för mycket? Hur gör man för att bryta en ond spiral av bråk? Hur kan man göra för att handla av kärlek istället för av rädsla? Vad är det som får oss reagera  på ett sätt vi egentligen innerst inne vill? Och varför alltid precis innan man ska skiljas åt för att vara ifrån varandra en vecka?

Jag vet ju hur man löser konflikter på ett vuxet sätt! Jag vet ju hur man gör för att bli vänner! Jag kan allt om att säga förlåt och att ge kritik på ett bra sätt. Jag tycker det är fruktansvärt fel att trycka på varandras ömma punkter och ändå så gör jag allt fel varje gång...
Antagligen är jag mer känslomässigt engagerad än jag vill erkänna för mig själv...

1000 frågor utöver de som jag ställt mig nu snurrar i mitt huvud... Det är svårt att inse att man inte lever som man lär och att det man sagt inte går att få osagt.
Jag säger bara Oh shit, vad hände?... Låt det aldrig hända igen...

Men vi är alla mänskliga och om känslorna aldrig tog över och man aldrig trillade ner i ett mörkt hål och fick jobba sig upp, skulle man då kunna se den verkliga lyckan? Jag tror inte det.
Finns det någon som aldrig går över gränsen? Vi är människor och människor styrs av känslor. Och som vi alla säkert någon gång sagt "Det går inte att styra känslor" men... Vi kan lära oss att hantera dom, förhoppningsvis...

Men hur många det än är som känner igen sig i det här så måste vi ju bara enas om att ett sånt här beteende INTE är ok! Sånt här beteende förstör en relation i längden. Det förstör även väldigt stark kärlek... Har man såna här bråk så finns ingen annan utväg än att hitta en strategi för att bryta mönstret...

Åter igen svamlar jag nog... Superförvirrad Q nu... Måste fundera ut en lösning nu.
Får nog gå en promenad och utnyttja min livlina. Jag ringer en vän...
Ciao...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar