Vad är väl en bal på slottet?

Den kan va alldeles dötrist och tråkig och alldeles... alldeles underbar! Men man kan ju aldrig med säkerhet veta. Men om man nu känner en längtan att släppa allt och ge det sitt bästa försök så tror jag det är det enda rätta att göra det. Så länge drömbilden hägrar där framme så tror jag inte man orkar släppa besvikelsen som kommer om man inte testat.

Mitt liv pendlar konstant mellan två olika lägen. Det känns som om jag vill leva en typ av liv medan jag egentligen är en annan typ av människa. I det första läget när allt känns bra så strävar jag efter ett liv fullt av fina saker, en trygg ekonomi, fåfänga och stillsamma parmiddagar och allt annat som följer den traditionella bilden av ett traditionellt "svenssonliv".
Men i det andra läget, som oftast infaller när världen runt om känns instabil, finns en längtan efter det mest jordnära livet. I dom lägena vill jag leva utan materiella tillgångar i samspel med naturen, leva min egen sanning och allt som tidigare känts viktigt tappar helt plötsligt sin relevans... Då känner jag att ensam är stark och att jag inte behöver någon.
Men när allt kommer omkring så är jag en "tvåsamhetsperson". Jag vill leva tillsammans och kämpa för att få allt det där jag drömmer om när jag mår som bäst. Ja livet är inte det lättaste att komma underfund med. Men jag tror att om man bara kapitulerar inför sin innersta känsla. Även om den leder hit ibland och dit ibland så kommer man alltid dit man ska till slut.
Varje person har massor av olika "jag" som vill massa olika saker och alla måste få utrymme! Jag tror faktiskt det kan vara farligare att fastna i ett av sina "jag". Jag är nöjd med att vara lite velig och jag gillar alla mina multipla personligheter och deras samverkan. Den gör mig till Mig :)
Ciao!