Känner mig hungrig hela tiden. Känns som om jag har ett hål jag försöker fylla med något men utan resultat. Rädsla för att aldrig hitta kärleken. Rädsla för att aldrig kunna få något att fungera. Rädsla för att allt jag tror på bara är inbillning. Saknad... Vad finns att säga om den? Den handlar om allt bra vi haft tillsammans. Känslan av att lägga kinden mot ditt bröst, känslan av dina armar runt mig. Jag ska inte ens fundera på det egentligen...
Hörde en låt idag på radion som jag inte hört förut. Otroligt bra va den! "What are words" hette den och handlar om vad ord har för mening om man inte menar dem när man säger dem. Den handlar om vikten av att vara närvarande och hängiven sin partner i alla situationer. Oerhört gripande text tyckte jag och en fantastisk röst också förstås.
På måndag börjar jag jobba igen också. Bra på ett sätt att allt hände nu. Jag behöver åtminstone inte fundera fram och tillbaka längre. Men nu får jag istället att fundera på om det va rätt beslut. Fan! Hur man än vänder sig så är alltid rumpan bak... Hur gör man sånt här? Vilket är det bästa sättet?? Det finns inget svar, det vet jag. Men det kommer få göra ont. Jag kommer gråta. Jag kommer tvivla. Jag kommer vrida mig som en mask på en krok när jag brottas med ensamheten och övergivenhetskänslorna men jag KOMMER ta mig ut som en starkare människa på andra sidan sorgen. Och jag kommer inte fly. Jag kommer inte kompensera för något. Jag kommer inte heller falla in i gamla mönster när det gäller min relation till mat. Jag kommer bli vän med ensamheten. Jag kommer bli min egen bästa vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar