Kvällarna är verkligen värst. Det är då ensamheten kryper på och man känner sig ynkligast i hela världen. Ändå vet jag ju att det här faktiskt är min vilja men just nu skulle jag bara vilja spöa mig själv för att jag gjort så att vi är här, i det här förbannade läget som vi är i. Eller ickeläget kanske man ska säga... Jag vill inte fly ifrån sorgen. Jag vill låta den ha sin gång men samtidigt så vill jag bara ta mig så långt från det här jag kan. Med alla tänkbara medel. Supa skallen av mig och inte behöva tänka. Men jag vet ju att det inte hjälper... Jag vet ju att övergivenheten bara är en känsla och att jag måste låta den komma för att sedan kunna hantera den på ett bra sätt.
Ensam kommer jag aldrig att vara. Jag har Sigge. Han som visar mig den rätta vägen. Han som med sin spontanitet och sin ärlighet får mig att se vart jag ska gå. Mitt älskade barn. Dina ord ekar i mitt huvud och gör mig stark igenom det här. Det viktigaste kommer alltid vara din lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar