Paus...

Nu får det vara nog... Nu räcker det. Nu har jag verkligen gått för långt. Jag fyller min tillvaro med fel sorts bekräftelse. Bekräftelse i form av att fiska kommentarer och gillanden på denna "fantastiska" sajt. En plats för att fylla ett omåttligt bekräftelsebehov skulle jag vilja säga. Men i stundens allvar har jag genomskådat mig själv och jag måste erkänna att jag inte gillar det jag ser. I en kurva mitt emellan Grums och Fjöle så kom det til mig. "Du måste ställa om ditt sikte. Så länge du riktar din energi mot människor från ditt förflutna, människor som är i samma behov av bekräftelse som du så kommer du inte kunna utvecklas framåt". Vems ord det här än var så är de så fantastiskt sanna. Jag vill ha människor i mitt liv som inte behöver bekräftelse från alla i sin närhet. Människor som är starka nog att ställa sig utanför och vågar kliva utanför ramarna. Men hur ska mitt tidigare livsmönster kunna hjälpa mig träffa sådana människor? Inte alls skulle jag vilja säga. Det finns fantastiska människor som ofta är ute på nätet och socialiserar sig, jag säger inget om det, men risken finns att man hänger sig fast vid det förflutna och slutar utvecklas som människa om man använder sig av mediet på "fel" sätt.
Samma gäller ju även det här sättet att förmedla sig på, alltså i bloggen. Jag vågar här inte riktigt vara "mig själv" just för att mitt mål så länge har varit att passa alla. Men det är slut på det nu. Slut på hyckleri. Jag är så olik många av dem jag har runt mig men är nog ändå mer lik vissa än de vågar erkänna. Jag har många vågade åsikter jag inte vågat dela med mig av men som jag längtar efter att få dela med mig av och få reaktioner på. Jag börjar bli redo för det nu. Jag har kommit till en vändpunkt och jag tänker sluta anpassa mitt liv efter alla ramar och normer. Jag är hellre ensam men sann och äkta än populär utan att ha styrkan att må bra utan att få ständig utifrån kommande bekräftelse.

Just nu är jag mitt i en jobbig separation och jag känner att just nu är verkligen den rätta tiden att sätta sig utanför den "värld" jag så länge levt i. En fiktion som skapar en falsk känsla av att vara omtyckt, rolig och klok. Det jag behöver nu är att befinna mig i sorgen istället för att fly ifrån den. Jag behöver bli vän med ensamheten och bli min egen bästa vän. Jag behöver trotsa min själs intalade behov av att ge alla en insyn i mitt liv och att ha insyn i andras. Jag ljuger om jag säger att det inte fått mig att må bra för stunden men ser man de sista åren ur ett större perspektiv så har det inte gett mig annat än en sämre självkänsla, gjort mig mindre kreativ och gjort mig mer stressad.

Jag tar en paus nu och ställer om siktet framåt, lämnar det förgångna bakom mig och lever i nuet.