Pubertala 30åringar... Huvva! :S

Två steg fram, ett tillbaka. Två steg fram, ett tillbaka. Detta är nog takten man måste ha för att jobba med sig själv. I mitt liv händer grejer just nu. Jag känner min mer hel och större som människa. Det tar så mycket kraft samtidigt som det ger mig ännu mer. Men de här stunderna, när Sigge somnat och då jag sitter ensam med mina tankar då känner jag mig inte alltid så stor längre..

Jag lär mig nya saker om mig själv hela tiden. Får nya insikter om vad jag vill, vem jag är och vart jag brustit tidigare.. Jag har fått insikt om att jag tex aldrig haft någon utpräglad pubertet. Jag har aldrig smällt i dörrar och kallat min mamma "jävla kärringjävel" Jag har aldrig direkt protesterat emot mina föräldrar och därmed heller aldrig brutit mig fri från dem..

När jag egentligen va på väg in i puberteten så gick mina älskade föräldrar skilda vägar och jag blev "vårdare" åt mina föräldrar på olika sätt... Jag blev både förälder och psykolog. Efter det träffade jag en äldre kille. Tyvärr krävde relationen av min att jag tvingades växa upp väldigt fort och utåt sett bete mig som en vuxen. Vid den tiden va jag 19 år.. Efter den relationen gick jag direkt in i en annan relation där jag efter fyra månader blev tvungen vara sansad och ordentlig och vuxen eftersom min kille då blev pappa med en annan kvinna. Efter det blev jag själv mamma. Mer vuxenpoäng... 
Tyvärr har jag fått höra av "pappaterapeuten" att man till slut går igenom puberteten i vilket fall. Att man inte kan hoppa över puberteten... Och det förklarar ju kanske en del av mitt beteende de sista åren.. Jag kanske inte skriker åt min mamma och pappa nu heller men det jag gör nu skulle ju faktiskt kunna ha att göra med att komma igenom "puberteten" såhär i efterhand. Det jag gör nu är ju faktiskt att frigöra mig från mina beroenderelationer och att med hjälp av mitt pubertala beteende bli vuxen och självständig.
Mitt hjärta slår hårt nu. Det gör det alltid när det kommer ett sånt här jobbigt "skov" av sorg, ilska, rädsla och andra känslor som lever sitt eget liv i mig just nu.
Nu låter jag negativ men jag har full tillit till att det här bara är ett av smärtkroppens försök att inte förändra något. Den gillar inte förnyelse ;)
Näpp.. Nu äre bra! :)

Återkommer med mer bladder en annan da...
Peace