onsdag 1 februari 2012

blablablabla....

Nu är "tönna" jävligt full... Nu rinner ho över snart.. Måste få ur mig nåt! Måste ordblajja...
Helt ärligt så känner jag mig som ett Ufo... Varför kan jag inte få va vanlig? Varför kan jag inte fungera lika enkelt och okomplicerat som jag känner att andra människor verkar fungera? Alltså problem? Vem har inte problem? Ska jag va helt ärligt så har jag det oförskämt bra! Jag borde verkligen inte må dåligt på något vis. Jag borde inte behöva grubbla över något egentligen.. Men ändå grubblar jag på allt hela tiden. Jag blir så trött på att va mig själv ibland. Vore jag min vän så skulle jag inte orka umgås med mig :P

Så! Nu slutar jag med detta "självknäckeri" för att mynta ett nytt uttryck.
Har ärligt kommit väldigt långt med det jobb jag gör med mig själv. Jag är väldigt nöjd med min insats. Livet ser annorlunda ut idag än när jag började... Eller bestämde mig för att genomföra förändringen kanske jag ska säga. Livet följer inte längre sitt tidigare så fastrostade mönster. Härligt med förändring även om vissa delar av den gör ont så gör det ändå gott på något vis i slutändan.

Idag är det onsdag och jag längtar efter min son!! Min underbara Sigge och hans busiga leende, våra barnsliga bråk före vi kommit ut i bilen på möran och vårat evinnerliga trängande i min säng... Men åh va jag älskar att höra honom andas där bredvid mig i mörkret. Mysa in mig bakom honom när jag har svårt att sova. Varje dag med honom gör livet gladare och lättare.
Kärleken till ett barn är svår att greppa. Den är så självklar samtidigt som den är så sårbar.. Livet blir både lättare och svårare på samma gång. Att öppna hjärtat och älska någon på riktigt gör världen mer komplicerad och varje steg mer riskabelt...
Ändå är det få av oss som ångrar att vi tagit detta steg. Jag gör det inte i varje fall. Trots all längtan och allt dåligt "mammasamvete" och alla jobbiga beslut som tidigare varit lätta.

Haha! Ni märker kanske hur fort det svänger i min hjärna just nu. Mina tankar virvlar runt som en höststorm inne i mig och jag kan ena sekunden skratta hejdlöst och i den andra gråta med samma intensitet :P Ja, jag är schizofren eller lite manodepressiv eller nåt.
Eller så är det bara sån jag är :P
I vilket fall så accepterar jag tydligen mig själv PRECIS som jag är... ;)

Kram på er alla galningar som orkat att läsa sig ända fram till denna rad :P
Peace!




1 kommentar: