En urladdning.. om föräldraskap...

Till föräldrar vars barn sagt upp kontakten..
Är du chockad? Förvånad? Förstår inte vad du kan ha gjort?
Förstår du hur långt det måste ha gått för att ditt barn inte ditt barn kunnat se något annat alternativ? Tror du att barnet tagit den lätta utvägen? Nej ett svårare beslut finns inte för ett barn att ta...
Tror du att bara för att ditt barn är vuxet så känner barnet annorlunda för dig än den gjorde när det var litet?
Fel! De speciella känslorna som ett barn känner i relationen mellan förälder och barn går aldrig bort.. Att känna sig kränkt, bortstött, utbytbar, förminskad, oälskad (listan kan göras lång), av sin förälder gör lika ont när man är vuxen som när man är liten.

Att vara förälder är att ha makt och kontroll över en annan människas självkänsla och egenvärde.
Självömkan, själviskhet, offermentalitet eller stolthet hör inte hemma i gott föräldraskap.
Att vara förälder innebär för mig att se och lyfta en annan individ, att ta ansvar för den relation som kommer att prägla en människas hela liv. Osjälviskhet.. Att vara en god förebild och vara den "större" när de svårare tiderna kommer. En bra förälder/medmänniska/vän använder sin kärlek, vishet och erfarenhet av livet för att stötta dem man bryr sig om genom svåra tider.. Det  innebär förståelse, förlåtelse och att vara en trygghet för andra när de behöver det...

Många verkar inte hålla med mig... Många verkar tro att barn ska göra sig förtjänta av sina föräldrars kärlek. Att barn ska se upp till sina föräldrar och respektera dem hur illa de än blir behandlade..
De verkar till och med tycka att barnen är skyldiga att vika undan och sluta behöva sin förälder för att föräldern skaffat en ny familj..
Det verkar också vara så att en del tycker att barnen på nåt vis ska acceptera dåligt föräldraskap för att de själva aldrig fick stöd eller kärlek från sina föräldrar?!

Finns det nån mer där ute som tycker att det här låter helt skruvat??
Det mest skruvade är ändå att det sker omkring oss hela tiden.. Jag hör så måna historier och så många liknar varandra.
Så många barn och "vuxna barn" som liter i tysthet.. Som skäms och lider av tron att om inte ens, den egna föräldern kan älska en.. Vem skulle då kunna göra det? Ihåliga barn som varje dag längtar  efter att föräldern ska ta sitt ansvar och visa att man är viktig..
Timmarna går, dagarna, åren... Smärtan går aldrig över... Kanske byts den ut mot förakt eller hat... Men det inre barnet kommer fortsätta längta och hoppas...

Till er andra ensamma och trasiga "vuxna barn"... Det är ok att vara ensam, men det är lättare att vara ensam om man vet att man är flera.. <3
/Sofia