Fortsättning... Till oss vuxna barn...

Till dig som saknar och längtar efter en kärleksfull relation med en förälder.. Till dig som tror du bär skuld för att er relation tagit slut..
Igår skrev jag om mina tankar kring de val som vissa vuxna gör och hur de påverkar barnens självkänsla.

Själv har jag uppfostrats att vända andra kinden till. Att det enda kärleksfulla är att låta människor vara och låta dem vara som de är. Att inte kritisera... Att förstå och acceptera. Jättefint och helt sant..

Men att förklara hur jag känner är inte att kritisera.. Att tala om att "Det du gör, gör ont i mig" "Det du inte gör, gör också ont i mig" betyder inte att du inte accepterar vem den andra personen är. 

Relationen med en förälder går inte att likställa med någon annan.. En likvärdig, kärleksfull, respektfull relation mellan föräldrar och vuxna barn kan utvecklas till en relation där man också kan umgås som vänner, prata som vänner när det gäller vissa saker.
Men att se det som att "Nu är du vuxen så nu ska du se mig som en vuxen vän och ta lika stort ansvar för vår relation och sluta förvänta dig något av mig som förälder"... Det fungerar inte. Det är att smita från sitt föräldraansvar anser jag. 

Vi vuxna barn med medberoendeproblematik kommer ofta till en punkt då vi tröttnar på att låta oss anpassa oss till människor eller levnadssituationer som inte gynnar vår redan låga självkänsla.
Vi börjar besegra våra skammönster som styrt oss under ofta hela vårt liv. Vi börjar stå upp för vår rätt att tycka om oss själva. Vår rätt att ta plats och få vara "besvärliga".
Något vi oftast, antingen varit alldeles för mycket eller aldrig vågat vara alls. Vi börjar våga göra misstag. Våga släppa kontrollen över andras syn på oss. "Alla kanske inte måste gilla mig?"

Normalt sett sker den här frigörelseprocessen redan i tonåren, när puberteten inträder men vissa av oss är inte på en så trygg plats under den perioden så att vi vågar ge utlopp för de känslorna.
Så vi håller ihop oss och fortsätter vara "snälla" och fogliga och anpassar oss efter alla andra människor. Glömmer bort oss själva och gör allt för att passa in... Det här vet vi ju allihop. Det är ju ingen ny vetskap...

Men det som händer i vuxen ålder när vi börjar jobba med oss själva och står upp för oss själva kanske mot våra föräldrar och blir avvisade, kommer som lite av en chock!
Här står jag vuxen enligt ålder med egna barn, jobb med ansvar och helt plötsligt är jag ett litet barn igen... Utan en förälder som erbjuder en varm famn att gråta i...
Ofta har barnet varit föräldern och stöttat, älskat, tröstat och lyssnat under stor del av sin uppväxt.. Men när barnet börjar tycka och känna så blir det för svårt för föräldern.

Jag påstår inte att det är lätt att vara förälder eller att barn alltid gör rätt. Men för mig handlar föräldraskapet delvis om att låta barnet vara "besvärligt" eller "krävande" i perioder utan att svika. Alla människor ska självklart hålla på sina personliga gränser och inte ens föräldrar ska låta sig behandlas illa. Om så är fallet är det varje förälders ansvar att dra en gräns..
'Men i de historier jag hör så är så väldigt sällan fallet... Oftast läser jag mellan raderna att föräldrarna inte har den självinsikt som krävs. Eller att stoltheten är viktigare än relationen till barnet. Eller helt enkelt att föräldern själv inte utvecklats så mycket utan är kvar i sina egna obearbetade sår och sorger sen de var barn och därför kopierar det beteende de själva föraktat hos sina egna föräldrar...

Oavsett anledning så är det, kära medsörjande, inte vårt fel...
Jag anser att föräldrar har en viss skyldighet att jobba med sin personliga utveckling. Har man tagit på sig ansvaret för ett barns utveckling (vilket man ju gör när man skaffar barn) så tycker jag att, om man inte gjort det innan, har ansvar för att inte låta sitt eget förflutna bli ens barns öde.

Att förlora någon annan är smärtsamt men att förlora sig själv är förödande.
Så ta hand om det ledsna lilla barnet inom dig så som din förälder eller någon annan kanske inte gjorde/gör.. Stå upp för det inre barnet som den vuxna du är idag. Ta hand om henne/honom som om det vore ett av dina egna barn..
Fastna inte i sorgen och skammen utan lär av de svåra utmaningarna. Din förälder är inte måttstocken för ditt egenvärde. Det är dina egna tankar om dig själv som skapar din självkänsla.

Våga vara arg! Sluta vara beskyddare för din förälder.. Denne är vuxen nog att ta ansvar själv.
Ge hen möjligheten att utvecklas som människa genom att sluta acceptera dåligt beteende.
Du är värd att vara älskad för den du är!

/Sofia